Inläggen har inte duggat så tätt den senaste tiden eftersom jag varit på alla möjliga platser med folk och utan internet, så det blir tre ikväll. Efter nio dagars resande mellan olika svenska städer ska jag imorgon tillbaka till Restaurangen där jag jobbar, med en stor blåsa på vardera lilltå som gör att jag inte kan bära vanliga skor. Jag ska gå barfota till ankdammen och ta in det jag missat av In Treatment. Jag ska prova sy med overlockmaskin för första gången, spela beachvolleyboll och skypa med min bästa vän i London. Juni månad har rusat iväg och det är dags för mig att lämna över till nästa bloggare. Eftersom jag alltid publicerar nattetid har jag nu dessutom råkat göra ett lätt tidsmässigt övertramp.

Jag vill tacka IKON för förtroendet. I det hela taget måste jag säga att den här formen av kommunikation är märklig, om än fascinerande. Jag har nästan ingen aning om vem du är som läst eller vad du tänker men jag hoppas att den här bloggen har påverkat en människa på något sätt, och om så är fallet har jag uppnått alla mina mål.

Om någon vill komma i kontakt med mig så finns jag på mail: mirjam_o@hotmail.com. Jag kommer att läsa och svara. Hängivet.

Lev hoppfullt!

Mirjam

Jag sitter på bussen hem från Gävle och lyssnar igenom en skiva som jag nyligen bränt ut till min 14åriga syster. Trallpunkbandet Dia Psalma sjunger:

"Vi säger vad vi vill

men knappt så högt att någon hör

vad det är som vi vill

för en svensk tiger som man bör

Och känslor låser vi in.

Fast vi ser vad som sker

ska allting tystas ner

så att sanning till slut blir ingenting"

Och även om det var flera år sedan jag hade Dia Psalma i min lurar senast kan jag förnimma känslorna jag hade när jag lyssnade till dem. De satte ord på någonting som jag själv inte förmådda formulera. Precis som min syster var jag 14 år och jag kände att världen var ljum. Jag hade börjat förstå någonting av fattigdomen, orättvisororna och ensamheten som präglar tillvaron för många människor. Då drabbades jag av hopplöshet. Jag sökte förståelse bland mina kompisar men kände inte att jag hittade det. Musiken blev en försäkran om att jag inte var ensam med mina tankar.

På ett sätt kan jag till viss del drabbas av liknande känslor idag. Den pessimistiska världsbilden tränger sig på och vill klä in mig i cynismen. Samtidigt vet jag nu att bilden inte är så mörk och entydig. Historien talar om en kyrka som har fått vara med och verka för en förändring. Bibeln talar om en Gud som har gett oss ett alternativ till cynismen: hopp!

Jag tror att Dia Psalma tar upp vissa nycklar i sin text. För om vi vågar öppna upp våra egna välpolerade skal och möts där vi brister, om också den typ av inre kamp som kanske inte är kyrkligt PK får rum inom våra väggar - då kommer vår gemenskap att präglas av sanning. Om vi har modet att vara hängivna och överlåtna.

Om vi dessutom kan se på världen med öppna ögon och om vi kan få hjärtan som gläds och förkrossas i enighet Guds hjärta, om vi vågar tala om det vi ser - då kommer vår världsbild präglas av sanning.

En torp-predikan som jag hörde via radio i förra veckan sätter fingret på det jag tänker är det enda receptet för våra församlingars liv, om vi ska kunna bära ett alternativ till världens hopplöshet. Den sammanfattades med orden:

Tillbaka till Jesus. Tillbaka till varandra. Tillbaka till världen.

Min uppfattning är att vi inom kyrkan generellt är ganska bra på att uppmuntra varandra. Och det är något himla vackert och rikt. Men jag tror att det är viktigt att ibland reflektera kring hur vi gör det, eftersom uppmuntran ofta präglar oss människor väldigt djupt i uppfattningen om vilka vi är. Jag ser två klassiska fällor:

Det första tror jag handlar om att vi i ganska hög utsträckning fastnar i att ge varandra komplimanger för det som är ytligt. Jag menar inte att det på något sätt skulle vara fel, men om vi signalerar till varandra att det krävs snygga kläder för att man ska bli uppmärksammad, då tror jag att vi är fel ute. Genom att inte hela tiden kommentera det som rör det yttre kan vi göra det lite mindre viktigt. Vi slipar bort udden. Det finns faktiskt personer i min närhet som jag nästan konsekvent har slutat att bekräfta i det ytliga och där jag istället försöker formulera det där vackra inom dem som gör att jag uppskattar dem så mycket. Det gör jag inte för att jag är motståndare till allt som är utseende - tvärtom tycker jag att det mer kreativa klädskapandet är en fantastisk konstform - men vissa personer behöver få höra att de är mer än en kropp. Och var och en kan fråga sig: när blir man bekräftad i min gemenskap och vad signalerar det om vad vi uppskattar och värderar i varandra?

Jag tror att den andra fällan är att man lätt tenderar att uppmuntrar personer inom samma område hela tiden. Hon som är duktigt på att prata framför folk får en dunk i ryggen efter varje tillfälle på scenen men har kanske aldrig förstått att hon också är en värdefull lyssnare. Han som alltid varit den där "duktiga" kanske aldrig fått höra att han sprider värme bara genom att vara den han är. Flera av de personer som jag betraktar som milstolpar i mitt liv, har sett och uppmuntrat områden i mig som jag förut aldrig hade trott att jag behärskade. De gav specifika komplimanger som trängde rakt in i mig. Det, mer än någonting annat, fick mig att våga ta steg.

Om du tänker efter så inser du förmodligen att du ganska väl vet vad dina vänner brukar få höra om sig själv och inom vilka områden som de brukar bli bekräftade. Min utmaning till dig är att inte fastna i det. För uppmuntran är ett starkt verktyg som främst gör gott men som också kan falla i dålig jord. Det kan i vissa fall låsa människor i en snäv och förminskad bild av sig själv men framförallt bör det vara att formulera någonting av det vackra man ser hos en annan människa som kan få dem att växa. Det kan vara så värt att tänka innan. Det är gratis och det är viktigt.

Halleluja. Idag har vi gått in i någonting som kan bli sommarens första värmebölja. Lagom till det fick jag av en vän häromdagen ett tips om en perfekt sommaraktion. Besläktat med stickgraffitin (street knitting), som i alla fall jag känner mig mer motiverad till under vinterhalvåret, finns nu mossgraffiti som sommarens motsvarighet. Man tillverkar själv en slags mossbaserad "målarfärg" som man sedan klär in väggar/bilar/brunnar med. Enligt mig är detta det perfekta sättet att pryda staden med lite skönhet som varken förstör eller kostar. Man får vara i skogen och plocka mossa. Pyssla lite. Sprida valfritt budskap. Smyga ut om natten.

You do it like this: Plocka vanlig grönmossa som du rengör från jord och annan smuts. Blanda den i en matberedare tillsammans med en burk öl och 1/2 tesked socker. Resultatet ska vara en lagom fast målarfärgsliknande vätska. Denna penslar man sedan ut på en vägg någonstans - antingen på fri hand eller utifrån någon mall. Därefter växer mossa ut i enlighet med de former man målat. En klok idé kan vara att välja en vägg i en lite fuktigare miljö eftersom mossa trivs bäst där och om man har möjlighet kan man gå tillbaka till platsen och fukta mossfärgen under de första veckorna för att underlätta processen. That's it. Själv är jag ungefär omåttligt taggad och direkt när jag kommer hem från min nuvarande söderut-turné ska jag klä Umeå.

Innan jag började på Miljö och Rättvisa var en av mina rädslor att studierna skulle göra mig till någonting extremt. Jag minns att jag ringde min blivande klassföreståndare och frågade hur det skulle vara. Jag var rädd för att bli dogmatisk och dömande. En person som hamnade på avstånd från människor.

Jag har inga problem med att det finns personer som har åsikter som avviker från mina. Det vore högfärdigt att tro att man vid 20 års ålder redan skulle hittat alla de rätta svaren, eller att man inte kommer att ändra sina åsikter inom vissa områden. Men ibland har jag upplevt att folk i min närhet tar sig friheten att stoppa in mig i ett fack som "miljö - och rättviseengagerad", och att det gör det lättare för dem att avfärda mina åsikter som någonting som inte behöver utmana eller beröra dem. Genom att kategorisera mig och andra som något överdrivet eller avvikande kan man lättare skapa en bekväm distans till sig själv. Man slipper ta ställning.

Jag har framförallt mött dessa attityder hos personer i mina föräldrars ålder. Och jag tycker att det känns märkligt att man inte förmår se skillnad mellan den fasen av identitetssökande som kanske tar sig i uttryck i att man svänger mellan lite olika "extremer" under delar av tonåren - och ett vuxet, aktivt val att leva på ett lite annat sätt. Jag har funderat på varför det så ofta verkar finnas behov av att skämta bort min vegetarianism, eller min inställning till konsumtion. Inget av det är vidare revolutionärt men det verkar ändå nästan omöjligt att se det som något annat än en anledning att dra på mungipan och utbyta "festligt med engagerade ungdomar"-blicken.

Kanske finns en förklaring att hitta i att många känner sig låsta i det liv som man under lång tid byggt upp. Man har rutat in en vardag med strukturer som efter ett tag blir väldigt svåra att bryta. Och något som kan upplevas som ett hot eller en kritik mot det liv som man kanske varken vill, eller i en handvändning kan, förändra - vill man naturligtvis gärna skratta bort. Skämta bort udden.

Jag ser inte att det finns någon riktig poäng med att alla lever och prioriterar lika, men jag tror alltid att det är ett osundhetstecken att inte våga lyssna på de som inte lever i enlighet med alla normer. Det krävs mod att möta de som tänker annorlunda och ibland kommer också ett ärligt möte behöva få konsekvenser. Men om vi tror på en levande Gud måste vi nog också vara beredda att vara i viss rörelse. Gud har utvalt kyrkan till den plats där vi får bli mer sanna. Om vi vågar ha klara ögon och öppna hjärtan kan vi slipas mot varandra och tillsammans böja oss inför Gud.

Denna video är nog kanske den skummaste kombinationen ever created. Det är en fantastisk låt tillsammans med en väldigt märklig video. Tipset är att koppla i bra högtalare, dra på volymen och att inte låta sig distraheras av bilden. Texten är rakt av bönen fader vår men framförs på ett randome språk som jag inte förmår identifiera. Bättre för var gång.

För några år sedan kom Sverigeundersökningen ut som presenterade nedåtgående medlemssiffror för nästan alla frikyrkliga samfund i Sverige. Tappet bland ungdomarna var nog det som skakade om mest och efter det har frågan varit het: "hur får vi ungdomarna att vara kvar i kyrkan?". Det har skrivits en bok i ämnet och många personer har haft teorier. Hela församlingar sliter sitt hår för att hitta svar.

Detta är naturligtvis en fråga som har extremt många olika aspekter. Men jag tror att ett problem är att man i allför stor utsträckning tänker att alla ungdomar ska "räddas kvar" genom att få ett ledaruppdrag i kyrkan. Och det kanske blir en naturlig följd när ledarna slår sina huvuden ihop och försöker hitta någon strategi som kan fungera. Alla ser till sig själv och konstaterar: utan alla förtroenden jag fått som ledare hade jag aldrig varit kvar. Alltså: det är ledaruppgifter som måste portioneras ut.

Jag har själv varit inne på det spåret. Jag har tänkt att ledarskapet är den enda rätta vägen och att vissa personer bara saknar lite självförtroende. Att de behöver en extra push. Nu ser jag vilken fara det finns i att inte se fler nyanser. Jag tror visserligen att alla på olika sätt genom sina liv leder andra men jag tror inte att alla är kallade att axla de mer specifika ledaruppdragen. För kyrkans främsta uppgift kan inte vara att uppfostra ungdomar enligt en och samma modell, snarare handlar det om att upptäcka varje ny människas unika och viktiga bidrag till gemenskapen. Och att tillsammans bli mer sanna.

Generellt tycker jag att frågan om ungdomars fortsatta engagemang i kyrkan för ofta har handlat om att man ska hitta formen som ska hålla dem kvar. Grundstommen i resonemanget är att det finns en verksamhet där de unga antingen finns med som deltagare eller ledare och när någon plötsligt inte längre dyker upp i den organiserade verksamheten börjar man genast spekulera och ta sig friheten att definiera människor som "inte med".

Jag menar att vi har blivit alldeles för verksamhetsfixerade. Vi organiserar upp vår delaktighet i kyrkan istället för att ha den djupast förankrad i relationer. Ungdomar behöver främst av allt bli sedda, och för det behöver man ingen verksamhet. Om unga hade sin starkaste koppling till kyrkan genom relationer skulle man inte behöva spekulera bakom ryggen på de som inte lika frekvent dyker upp på samlingar - man skulle veta.Jag längtar efter en kyrka där person prioriteras framför organisation, där det är naturligt att alla inte gör samma resa. Jag ber om modet att uppmuntra olikheter. Om relation istället för spekulation.

Vi är många som kan se tillbaka på vårt liv och minnas en kropp - och knopptid. De åren då man varje vecka dök ner i en KP-tidning och lusläste varje ord på de där sidorna. Och jag minns att jag ganska snabbt tröttnade på svaren från Daniel och Annika, för jag tyckte att de alltid upprepade sig. Det var samma råd nästan varje gång: "Prata med någon vuxen i din närhet."

Lillgammal som jag var tänkte jag då att det där med vuxna ändå var ganska överskattat. Jag hade ju nog så utvecklade relationer med mina jämnåriga vänner och jag hade svårt att föreställa mig att någon av oss, inom en överskådlig framtid, skulle hamna i någon situation där vi inte var oss själva nog. Och ändå: åren strax efter kropp - och knopptiden träffade jag min ungdoms stora förebild. Hon behandlade mig som en riktig människa med viktiga tankar. Hon uppmuntrade mig på områden där jag trodde att jag inte räckte till och hon såg rakt in i mina ögon. Och efter henne finns det många som fyllt en liknande funktion.

Under mitt år på folkhögskola gick jag sedan för första gången i mitt liv till en kurator. Inte för att jag just då gick igenom någon livskris eller så, men har man levt 20 år så finns det ju oundvikligen sådant som behöver bearbetas. Jag fick utrymme att ställa mina frågor kring varför jag reagerar, engageras och fängslas som jag gör. Och jag fick själv vara med och formulera många av de svar jag sökt. Jag tror att det finns en fara i att tänka att behovet av äldre inte finns kvar efter de mest kritiska ungdomsåren. Visserligen blir förmågan att resonera själv uppenbart bättre och problemen kanske också till viss del ändrar karaktär från att främst vara emotionella till att bli mer intellektuella, men det betyder inte att behovet av samtal inte längre finns, snarare tror jag att det är tvärtom.

I apostlagärningarnas andra kapitel står det beskrivet om hur de levde tillsammans i den första kristna kyrkan, och det står att "de hade allt gemensamt". Den materiella aspekten i versen är viktig - de första kristna delade sina tillgångar mellan sig. Men förutom det materiella tror jag också att vi är kallade att dela varandras inspiration, hopp, kamp, förtvivlan och förundran. Att ha allt gemensamt. Och den gemenskapen blir så mycket rikare när vi också möts över generationsgränser. Erfarenheter, tidsperspektiv, uthållighet i bön och tro, ork att bära - det finns skatter som bara tiden ger.

Att prata om sina tankar med de som är äldre är inget som är förbehållet de som har tydliga psykiska problem. Vi går alltför ofta omkring och bär tonvis av tankar, skam och tvivel som vi aldrig delar. Och om vi väl gör det så blir det ofta med den jämnåriga kompisen som står med liknande funderingar upp över knäna. Ingen tjänar på att olika generationer blundar för det ömsesidiga behovet av nya perspektiv. Ingen tjänar på den självcentrering som ofta blir en konsekvens av att man aldrig vågar visa sina brustna tankar inför andra.

Jag får ganska ofta känslan av att vi i det här landet har ganska dålig koll på vår egen historia. Inte för att jag förespråkar någon form av ökad nationalism (snarare tror jag att vi har nationalismen att skylla mycket av de skit som hänt genom i historien) men jag tror att man behöver ha koll på historien för att kunna göra några någorlunda nyanserade analyser av vår samtid. Om bara människor kunde se hur sambandet mellan främlingsfientlighet och lågkonjunktur gång på gång går att finna bakåt i tiden, kanske man skulle tänka en gång till innan man glappar käften onödigt mycket i ring p1. Det är bara ett exempel på historia som kan lära. Så därför vill jag här idag ge veckans tips för alla som inte redan känner till det: p3 dokumentär.

P3 dokumentär är nog något av det intressantaste jag vet. Lagom långa program som går igenom olika händelser genom vår historia. Och det är liksom inte ens det minsta torrt! Man kan nästan drabbas av förlamning när man går in på P3s hemsida och får se utbudet. Vilken dokumentär ska man välja? Var ska man börja? Därför: Mirjams tipslista!

För 90-talet: Lasermannen, Ny demokrati, 90-talskrisen, Diskoteksbranden

För 70-talet: Norrmalmstorgsdramat, Almstriden, Västtyska ambassaden

För 80-talet: Bofors

För 00-talet: IT-bubblan, Kravallerna i Göteborg

Dessa är bra. Sen finns det himla många fler som är bra också. Alla dokumentärer finns att ladda ner som podcast till I-pod och som mp3-fil. Det är ett beroende jag uppmuntrar, men det är ett gott beroende. Perfekt till sommarliv.

För ca två månader sedan var min klass på besök på en L'Arche-kommunitet. L'Arche är en plats där människor med olika typer av förståndshandikapp lever det vardagliga livet tillsammans med människor utan handikapp. Jag har nog aldrig stött på ett sammanhang som varit så befriat från könsroller och uppdelningar mellan man och kvinna. På L'Arche såg man till varandras gåvor och förmågor och man uppmuntrade det goda hos varandra. En jämställd gemenskap.

Förståndshandikappade är ju naturligtvis män och kvinnor som vi alla och jag tycker verkligen inte att det finns någon poäng med att förneka en människas manlighet eller kvinnlighet, men jag tycker att det var så otroligt intressant att se att hur man väljer att acceptera allas olikheter på L'Arche och hur det då blir irrelevant att försöka definiera kvinnliga och manliga egenskaper bland de olikheterna. Uppdelningen verkar överhuvudtaget inte finnas. Och kanske finns det en nyckel i att man väljer att upphöja olikheterna hos varje individ. Genusforskaren Yvonne Hirdman skriver i en av sina böcker: "Att värja sig undan etiketter, att förbehålla sig rätten att vara den differentierade, mångfasetterade människan är en del av det manliga privilegiet, en form av överordning." På L'Arche finns inga privilegier undantagna det ena könet, alla har rätten att vara den differentierade, mångfasetterade människan.

Jag tänker mig att de förståndshandikappade har fått ögon och hjärtan som på många sätt återspeglar Guds. De ser förbi mitt yttre, min etnicitet, mitt kön och vill bara utveckla en egen och unik relation med mig - och det provocerar mig oerhört mycket. För jag vet att jag själv är ytlig på alldeles för många sätt. Även om jag försöker arbeta mot mina instinkter att sätta etiketter på folk och utmärka avvikelser så är jag så himla djupt slav under det. Därför ser jag också tydligt hur mycket jag har att lära av gemenskapen på L'Arche. De har inte bara övervunnit jämställdhetsproblematiken, de har också besegrat ytligheten och hierarkierna - och jag kan inte se hur man på ett bättre sätt kan definiera en kristen gemenskap.

På ett sätt kanske man kan säga att livet på L'Arche är ett sätt att leva i nattvarden. Om nattvarden syftar till att överbrygga skillnader och skapa enhet så är vill jag mena att det i stor utsträckning var vad jag upplevde där. Och den upplevelsen gör mig hoppfull! Om det funkar på L'Arche att lägga oväsentligheterna åt sidan borde det vara möjligt i vår kristna gemenskap där vi bor. Ett sammanhang står inte och faller på könsroller - det är uppenbart. Gud, ge oss modet att våga upptäcka det.

Jag och min vän Maja satt idag och diskuterade kultur.

Konstaterat, positivt: För sin storlek är Umeå en bra kulturstad.
Teori: Rödare städer har generellt ett rikare kulturutbud. Right?
Saknas: Biografer som visar smalare film. Man kan gå omkring i någon slags föreställning om att det är de "bästa" filmerna som hamnar på SF men det är inte sant. Det är de breda filmerna som hamnar där.
Konstaterat, negativt: Den form av underhållning vi konsumerar genom vanlig media snarast hämmar vår kreativitet eftersom den inte kräver någon delaktighet.
Utmaningen: Att utsätta sig för mer kultur som man inte är van vid. Kultur ska inte bara förmedla stickande budskap utan ska också trigga kreativiteten och ibland kräva lite hjärnverksamhet och delaktighet.

Som ett avslut på denna fikasamtalssammanfattning ska jag rekommendera några smalare filmer som jag tycker är riktigt värda sin tid:

1.     De feta åren är förbi. Tysk film som bara är himla bra. Manuset är briljant.

2.     De ofrivilliga. Svensk film som faktiskt fick bioutrymme i tre veckor i vissa delar av landet. Otroliga karaktärer. Fantastiska scener.

3.     Festen. Dansk deprimerande dogmafilm som är fantastisk i så många avseenden.

4.     The Elephant. Typ världens långsammaste film om skotten på Columbine high school. Om man inte sitter och stör sig på att det går sakta blir den riktigt stark.

5.     Prinsessan och krigaren. Vackert och tyskt. Snygg i både bild och ord.

PLUS - Film som bara måste rekommenderas trots att den inte är riktigt lika smal (och inte speciellt okänd):

1.     Magnolia. Fantastisk helt enkelt.

2.     The Hours. Kanske det vackraste jag sett på mycket länge.

SE och utvärdera!

Min pappa är nog ICA MAXI:s bästa kund. Istället för att skriva traditionella inköpslistor ritar pappa skisser där de olika produkterna får en plats på pappret som motsvarar deras placering i butiken. Det är måhända ganska nördigt, men också väldigt charmigt.

Jag har haft för vana att följa med pappa på de små kvällsutflykterna till ICA. Och det är med glädje jag kan konstatera att utbudet av etiskt märkta produkter bara har ökat sedan jag senast var hemma. Men jag ska ärligt säga så här: jag börjar bli ganska trött på att människor ska vara så himla skeptiska mot de etiska märkningarna hela tiden. Jag blir trött på att många sitter helt passiva och bara väntar på att vattentäta bevis liksom ska serveras inför dem. De som har råd att "inte tro på" klimatförändringarna eller som har råd att ha en "intellektuellt skeptisk inställning" till märkningar som försöker reglera människors arbetsvillkor. Det är så himla enkelt att vara ifrågasättande och skeptisk. Det kräver inget mod, ingen uppoffring och inget medlidande.

Under 90-talet började människor i 100tals studiecirklar uppmärksamma levnadsvillkor och arbetsförhållanden för människor i syd. När man började se hur skev verkligheten var bestämde man sig för att göra någonting åt det. Därefter påbörjades en process som resulterade i att en märkning växte fram som kan garantera oss som konsumenter att de som har tillverkat/arbetat med de produkterna vi köper har skälig lön och rimliga arbetsförhållanden.

Det enda som egentligen kvarstår att göra för oss konsumenter är att välja en etiskt märkt produkt i affären. Allt grovjobb är gjort. Vägen är banad. Vi behöver bara ta ett litet steg från den oreflekterade och pengafixerade konsumtionen, in i ansvar för våra handlingar.

För mig är det irrelevant att syna alla märkningar i sömmarna. Jag tycker att det finns långt mycket mer i världen som man kan ägna sin energi och sin skepsis åt. Även om enstaka kravmärkta produkter som hamnar i min kundvagn kanske inte bidrar så mycket till jordens och djurens väl så säger de någonting om vad jag tycker är viktigt och vilken typ av värld jag vill sträva mot. För mig räcker det som motivation.

Att jag är trött på det ständiga ifrågasättandet är inte detsamma som att jag tycker att det är oviktigt med granskning. Granskning får företag och organisationer att bli bättre. Men ibland tycker jag att människor för lättvindigt ansluter sig till en kritisk hållning - för att man hört att det någonstans finns underlag. För att man då, med hjälp av någon form av "intellektuella argument" kan bibehålla en livsstil som är skönare och billigare.

Andra tänker; räcker det inte att jag bara ökar på antalet kronor jag skänker varje månad - och sen kan jag leva och konsumera som vanligt? Problemet med det tankesättet är att vi just nu i väst, genom våra liv håller människor kvar i fattigdomen. Vi i Sverige skickar bistånd till fattiga länder men bedriver samtidigt en handel som utarmar dem. Vi fortsätter att bota symtomen istället för sjukdomen. Därför kan man heller inte bara leva på som vanligt. Det finns inga genvägar till Guds rikes utbredning - det måste gå kärlekens och uppoffringens och ödmjukhetens väg.

Jag tycker att det är märkligt att ha som grundinställning att man avstår från att stödja de initiativ som uppenbart strävar mot en positivare utveckling för djur, miljö och människor - till dess att någon presenterat fakta som kan garantera att det gör skillnad. Jag tycker att det skulle vara tvärtom. Den som ska företräda en kritisk hållning borde vara den som ska kunna slänga upp de vattentäta bevisen.

Precis som jag utlovade kommer här ännu ett klipp från filmen "Du levande". Det går i princip ut på att vi får se en kvinna som ber. Jag älskar det här klippet. Och jag älskar bönen som kvinnan ber för att den utgår från det fantastiskt viktiga, men lätt borttappade, ordet förlåt. Det saknas ett perspektiv i bönen av nöd inför den egna upprättelsen och ropet på förbarmandet över det egna livet. Ingen fullkomlig bön i alla avseenden, men fantastisk.

(Klippet i text)

Förlåt också dem som bara tänker på sig själva
De som är giriga och snåla
De som luras och bedrar
De som blir rika på att betala usla löner
Herre förlåt dem
Förlåt dem

Herre Förlåt också dem som förödmjukar och skändar
Förlåt dem som plågar och dödar
Förlåt dem som bombar och ödelägger städer och byar
Förlåt dem som är oärliga
De som ljuger och är falska
Förlåt regeringar som undanhåller sanningen för folket
Kära Herre förlåt dem
Förlåt dem

Förlåt dem som är hjärtlösa, obarmhärtiga och inte har överseende
Kära Herre förlåt dem
Förlåt dem

Förlåt domstolar som utdömer för hårda straff eller dömer de oskyldiga
Förlåt dem
Förlåt tidningar och tv-kanaler som vilseleder
Som leder uppmärksamheten från det som är viktigt
Kära Herre förlåt dem
Förlåt dem

Förlåt dem Herre
Kära Herre förlåt dem

Jag kan bli så där vansinnigt inne i politiska debatter. Hela denna kväll (oh yes it's Friday!) har jag suttit på Youtube och tittat på avsnitt efter avsnitt av programmet "Korseld". Korseld är fantastiskt. Det går ut på att två kvinnor med helt olika åsikter tillsammans intervjuar olika personer i politiska positioner. Samtalen blir ofta raka och ovanligt nyanserade. För en gångs skull verkar det som att det finns tid.

I höst är det val och för mig är det viktigt att rösta. Jag ser det som min skyldighet att hålla mig underättad och engagerad. Samtidigt tror jag att vi som är kristna ibland måste stanna upp mitt i val-yran och fundera kring hur vi ser på den politiska makten och hur vi tror att man uppnår förändring i samhället. För i den här världen är makt någonting som utövas uppifrån. Förändringar utformas av, och annonseras genom, personer på höga poster och sipprar sedan ner genom leden till oss andra.

Sverige har under lång tid präglats av en tydlig uppdelning mellan sekulärt och religiöst. Religionen har i mångt och mycket hamnar i en egen, privat sfär - frånskilt politik, kultur och vetenskap. För mig är det så långt ifrån tanken med kyrkan man kan komma. Kyrkan har ett kall att vara en kropp som förändrar sin omgivning.

Jag skulle säga att kyrkan i sin rena natur är politisk. Genom att vi kan vara kyrka, genom att dela det vi äger mellan varandra och stödja varandra ekonomiskt kan vi visa på ett nytt sätt att tänka kring pengar och ägodelar. Genom att bjuda människor till våra hem kan vi avvisa individualismen. Genom att tjäna människor också utanför vår egen gemenskap kan vi visa på en kärlek som sträcker sig längre. Genom att tillsammans dela nattvarden kan skillnader överbryggas, förlåtelse kan ges ut och tas emot. Jämlikhet och jämställdhet kan nå sin klimax. Allt detta är politiskt.

Jag ser kyrkan som politisk, om än inte partipolitisk. Det finns för mycket i kyrkans politik som inte går inom ramarna för hur partierna utövar makt och tror på förändring. Kyrkan bär en lyssnande politik där man inte försöker genomskåda de man samtalar med utan försöker förstå. Kyrkan bär en tjänande politik som kommer underifrån. Man försöker inte skapa förändring genom en ensam stark röst utan genom många villiga händer som handlar lokalt och långsiktigt. Kyrkan bär en politik som inte framförallt bör rätta sig efter majoriteten utan som lyfter upp de minsta. Kyrkan bär också en bedjande politik där Gud förmedlar kraften, visheten, enheten och nöden.

Jag tror absolut att man kan använda våra politiska system som ett sätt att förmedla både motstånd och längtan. Jag kan se det som ett verktyg. Men frågan är vad vi sätter vårt hopp till, och vart vi har vårt yttersta engagemang: i partipolitiken eller i kyrkan.

Under tre års tid har jag gått en ledarutbildning inom Svenska Kyrkan. Sådär att man träffas en söndag i månaden är lär sig grunderna i ledarskap. Precis som med det mesta man förväntas lära sig är det inte mycket som fastnar, men jag minns förkortningen VVT som något som de verkligen arbetade målmedvetet för att pränta in djupt i oss. En nyckel för att fungera som ledare, sa de.

VVT fick vi lära oss, stod för orden "våga vara töntig". Vi fick det genast pedagogisk inlärt genom att en ledare kläckte ett ägg i håret på en annan. Där och då minns jag att jag såg det som en sådan självklar del av utbildningen. Det kändes viktigt. Mirjam, våga var töntig.

Så här i efterhand kan jag nästan tänka att VVT ändå var ganska 1985. Jag menar, det är inte direkt så att min generation lever i avsaknad av ironi och humor. Snarare kan jag ibland uppleva att det i många fall är något som vi nästan är bundna i, en utväg som vi kan ta till i alla situationer och samtal som annars kanske skulle kunna bli pinsamma. Eller viktiga.

Kanske skulle vi som är unga idag hellre utmana oss själva utifrån orden; våga vara seriös.

Många kristna ungdomar spenderar delar av sommaren på läger, konferenser och festivaler - typiska ställen dit man drar tillsammans som kompisgäng. Man har ofta sin jargong så djupt rotad att man inte ens reflekterar över den. Man har sina samtalsämnen och sina skämt. I en sådan grupp, där ironin frikostigt flödar i varje mening kan det kännas svårt att på ett naturligt sätt börja prata om det där som sades på Gudstjänsten eller seminariet. Och hur det skulle kunna påverka allas våra liv. Det enda som egentligen kanske krävs är att en person vid ett tillfälle vågar ta steget mot att bli allvarlig, personlig och kanske också sårbar.

Kanske skulle du behöva ta det steget i sommar. För det spelar ingen roll om du sitter där under Gudstjänsterna och verkligen känner engagemang och glöd, om steget till att dela det med någon annan känns helt oöverkomligt. Som ensam kommer man inte långt.

Jag har ofta känt mig ensam i mitt engagemang. Jag har kommit hem sommar efter sommar och haft kroppen fylld av längtan. Men när jag inte vågat ta steget att dela drömmar och visioner med andra så har de snabbt dött ut. Munnen och hjärtat har slocknat. Men i det kollektiva, där vi svaga kommer samman inför en och samma Gud, där kan det lilla få växa. Det är precis där Guds rike tränger fram.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

(Om det mycket osannolika skulle inträffat och någon känner igen denna blogg och precis drabbats av en sådan där extrem deja vu-upplevelse så kan jag erkänna att det faktiskt inte är första gången som en version av denna text har funnits tillgänglig här på intranätet. No one's going crazy.)

Och med risk att uppfattas som ironisk.  Det finns liksom ingen bättre bild för sammanhanget än denna.

Jag har insett att den här bloggen så här långt enbart består av text. Och det håller ju inte, det fattar vem som helst. Detta är ett klipp ur den fantastiska filmen "Du levande" av Roy Andersson. Om jag ska rekommendera en film så är det nog den. Den är inte verkligen inte snabb någonstans, men jag vet nog ingen film som innehåller så många enskilt briljanta scener. Reda på förhand kan jag säga att det inte är läge att misstolka klippet som om det på något sätt försöker spegla, kritisera eller svartmåla de människor som söker hjälp för psykiska problem. Ni kommer fatta!

(Om man vill att någonting mer "aktivt" ska hända kan man börja se ca 1:15 in i klippet)

Jag skulle nog säga att hela klippet är fantastiskt intressant, men jag fascineras främst av meningarna: "Människor begär mycket. /.../ De begär att bli lyckliga samtidigt som de är självupptagna, själviska, ogenerösa."

Och jag tycker att det finns en ganska klar poäng med det som den här psykiatrikern säger. "Att ägna timmar i samtal för att göra en elak (det som han beskriver som självupptagen, självisk, ogenerös) människa lycklig, det är ingen mening med det. Jag har slutat." Och det blir så självklart att de här egenskaperna, "elakheten" rimmar så illa med vår design. Vi är inte skapta för att vara själviska och självcentrerade - och det yttersta tecknet på det är ju att det gör människor olyckliga. Vi är skapade till ömsesidigt tjänande och till gränsöverksridande gemenskap!

Ja. Klippet i sin helhet kanske man får ta med en nypa salt. Men nog får han en att tänka, den där Roy. Om jag känner mig själv rätt (vilket borde vara relativt sannorlikt) så är detta klippet inte det sista.

Där jag senast bodde, i Rimforsa utanför Linköping, finns en enda ICA-butik. Den blev ett perfekt offer för en helt oskyldig aktion som gick ut på att vid varje besök vända bort framsidan av tidningen Slitz, så att skoreklamen på baksidan var det som fick stå i rampljuset. Obetydligt, kanske någon tänker, men det kändes liksom inte läge att någon brud som förmodligen inte känner en kotte i bygden, skulle behöva flasha sin nakna gestalt för hela Rimforsas befolkning.

Jag vet inte om det tyder på att jag gjort alldeles för få otyg genom mina dagar, men jag fick någon form av adrenalinkick av det också. På köpet liksom. Efter avslutad aktivitet kunde jag sedan skicka ett sms till min vän (inspirationskällan!) i Umeå som pysslar lite med samma sak och bara konstatera att ännu en tidning fått se sig besegrad.

Och på tal om allt detta: jag kan bli trött på en sak. Jag kan bli trött på lögnen som säger att det man gör inte spelar någon roll. Jag blir uppriktigt ledsen när jag pratar med människor som blivit modfällda och cyniska när de insett hur stor och komplex världen är. Som vill att allt handlande ska värderas efter hur synliga och storskaliga resultaten är.

Jag har plötsligt blivit triggad av motsatsen. Ja, naturligtvis inte av att göra obetydliga saker - men jag blir liksom peppad, snarare än missmodig, av tanken "tänk om det här faktiskt påverkar EN människa!". I och med det lättar också trycket på alla storsinta saker man måste göra för mänskligheten och en hel värld av nya möjligheter öppnar sig.

Att vända en tidning på en butik i ett litet land som Sverige sätter liksom inte stopp för en hel bransch där män och kvinnor nedvärderas och reduceras till objekt. Det bryter inte det destruktiva. Det skapar inga rubriker. Men jag tänker: kanske fick det någon i personalen att tänka. Kanske var det någon som inte blev frestad att köpa tidningen. Kanske påverkade ett halvårs tidningsvändande en enda människa. Och i så fall, vilken succé!

Jag tror för övrigt att vi som kristna inte är kallade att tänka storskaligt och effektivt. Jag tror att vi är kallade att följa Jesus! För mig är det en otrolig befrielse att tänka så. Jag behöver inte ha min motivation i att jag ska förändra allt och rädda allt. Jag behöver inte ha magont för att jag är så liten i förhållande till alla världens komplexa och skitiga system. Det är Gud som ska rädda jorden. Det är Gud som ska upprätta. Min motivation ligger i hoppet jag har hos Gud och i längtan att leva ett liv i takt med Guds puls. Att bry sig är en del av skönheten i efterföljelsen, oavsett hur stor eller liten inverkan mina handlingar har utifrån våra mänskliga perspektiv.

Vi har många riktlinjer och strukturer inom kyrkan. Och jag tror att riktlinjer är bra. Jag tror att det är superviktigt för att man på något sätt ska kunna orientera sig i den här världen där man överöses med bud om vilken väg som är den rätta. Men ibland tror jag också att riktlinjer kan göra oss förblindade inför den stora bilden.

Om vi tar pengar som exempel. Inom den frikyrkliga tradition jag kommer ifrån är tionde (tionde innebär att man strävar efter att skänka bort 10% av det man har som inkomst varje månad) en ganska vedertagen riktlinje för givandet. I mina ögon är det här i grund och botten en väldigt god princip. Den har hjälpt mig mycket och jag vet att den har varit ett tydligt mål för många jag känner, men ibland tror jag att vi i skuggan av tiondet glömmer att ens reflektera över frågan: vad vill Gud att jag gör med de 90% som fortfarande är kvar? Strukturer kan nog få oss att fokusera så mycket på den exakta skänkprocenten att vi förblindas och glömmer att Gud är intresserad av allt. Och just när det gäller pengar skulle jag säga att det nästan är mer relevant att fundera kring hur vi spenderar de pengar vi inte skänker än att dividera kring exakt hur mycket vi skänker.

När jag var 14 år tog jag det första beslutet kring mitt eget givande (det är för övrigt en myt att det är lättare att börja skänka när man tjänar mer, så tips är att börja tidigt!) och sedan dess är det här något som jag kämpar med nästan varje dag. Att inte bli förblindad. Att inte räkna det som jag har fått till mig att förvalta som absolut mitt. Och jag faller gång på gång. För inget av det här gör man i en handvändning i en värld där "cash is King" (som doktor kosmos sjunger), i en värld där identiteten ligger så djupt rotad i ytligheten. Så vi får hjälpa varande att minnas: Allt tillhör Gud. Allt berör Gud. Och Gud kan få visa oss befrielsen och skönheten i att ge vidare.

Idag har jag åkt bil fyra timmar genom norrländska skogar. Har spanat så mycket efter älgar att det känns som begynnande skavsår i ögonhålorna.

Idag har jag gått i svart och högklackat. Skakat rynkiga händer. Skapat huvudvärk. Samlat minnen. Blivit fylld av stolthet. Tacksamhet!

Idag är jag trött. Ni vet, precis i det där tillståndet då man skulle vilja sova med en Gudstjänst i bakgrunden. När man inte orkar vara aktiv men ändå skulle vilja vara del. När man bara vill ligga och driva omkring i Guds värme. Tappa huvudvärken. That would be something for tonight.

Jag har ju precis kommit hem från ett år på folkhögskola. Och något av det första jag slogs av när jag kom innanför dörren var hur sjukt mycket grejer vi har. Ni vet, den där gigantiska miniräknaren som pappa fick som ett skämt när han fyllde 50 för att han är fysiker (skämtet var kanske halvkul i ca fem sekunder men sen måste vi dras med den där miniräknaren i säkert tio år. Konsekvensanalys tack!), VHS-filmer i mängd trots att det verkar som att vi inte längre har någon VHS-spelare, ca sju par skor per mode, en äppelskalare osv. osv.

Inte nog med att vi har fallit djupt i konsumtionsträsket. Det vi har, och faktiskt i någon bemärkelse behöver, tenderar väldigt ofta att gå sönder. Och det cirkulerar en lögn i vår värld som säger att man är snål när man går tillbaka med produkter som gått sönder för tidigt. Man blir den otacksamma, giriga, "kontrollerar kvittot i tio minuter när man köpt en hel kundvagn med mat på ICA MAXI" - personen. Kära IKON-läsare jag uppmanar er nu att genomskåda denna lögn. Det är rent skitsnack. Jag vet att det alltid finns människor där ute som tänker att världen ändå inte kan vara så ond. Det är väl helt orimligt att man tillverkar produkter som går sönder tidigare än de behöver? Ja det är ormligt. Men tyvärr också så himla sant. Det finns till och med företag som anställer personer som ska ta reda på hur snabbt en produkt kan gå sönder utan att man som konsument tappar förtroendet för förtaget.

Så därför, reklamera för allt i världen. Reklamera AV PRINCIP för att visa företag att vi tycker att det är piss att de ska kunna komma undan med produkter som bara går sönder och sliter på jordens resurser helt i onödan. Min lillebror är min stora reklamationsguru. Han går tillbaka med allt typ. Förut var det vissa butiksbiträden som spelade lite översittare och försökte hindra honom från att ta vara på sina konsumenträttigheter men nu har han skaffat basröst och blivit 196 cm lång och plötsligt går reklamationen som en dans.

En månadsblogg på IKON alltså. Ärofyllt, kul, utmanande. Tack!

Redan nu kan jag säga att jag har en förmåga att göra saker och ting svåra för mig. En presentation om vem jag är kan man tänka borde vara en ganska enkel sak att klämma fram. Jag menar, jag har ju trots allt levt med mig själv varje dag i över 20 år. Ändå är det som att jag får digital tunghäfta.

Men, jag kommer i alla fall från Umeå. Har precis avslutat ett års studier i Miljö och Rättvisa på Liljeholmens folkhögskola och spenderar just nu dagarna i något slags tillstånd som kanske kan kallas "väntan på att bli folkis-bakis". Sedan några år har jag fått den stora äran att vara med och planera festivalen Frizon och det är fett. Jag har fem vackra syskon. Enligt mitt pass är jag 179 cm lång men när det inte finns några bevis i närheten brukar jag säga att jag är 178. Det är en lite halvgul lögn som jag hoppas att Gud har överseende med. För övrigt kommer jag säkert att nämna Gud med jämna mellanrum och jag kommer att kalla Gud för just Gud. Innan jag har träffat Gud live besparar jag mig vidare könbestämmande ord.

På tal om IKON. Vi hade faktiskt dubbla upplagor av IKON som skickades hem till oss ett tag. Jag och min bror skrev på lappen om prenumeration exakt samma dag på Frizon. När vi träffades där på kvällen kunde jag känna i luften att vi liksom bar på någon typ av gemensam erfarenhet. Gemensam uppväxt, cykeln som gick i arv, samma föräldrar - kanske ni tänker. Men nej. Båda hade skrivit på för IKON. That's it. Och det var vackert.