Innan jag började på Miljö och Rättvisa var en av mina rädslor att studierna skulle göra mig till någonting extremt. Jag minns att jag ringde min blivande klassföreståndare och frågade hur det skulle vara. Jag var rädd för att bli dogmatisk och dömande. En person som hamnade på avstånd från människor.

Jag har inga problem med att det finns personer som har åsikter som avviker från mina. Det vore högfärdigt att tro att man vid 20 års ålder redan skulle hittat alla de rätta svaren, eller att man inte kommer att ändra sina åsikter inom vissa områden. Men ibland har jag upplevt att folk i min närhet tar sig friheten att stoppa in mig i ett fack som "miljö - och rättviseengagerad", och att det gör det lättare för dem att avfärda mina åsikter som någonting som inte behöver utmana eller beröra dem. Genom att kategorisera mig och andra som något överdrivet eller avvikande kan man lättare skapa en bekväm distans till sig själv. Man slipper ta ställning.

Jag har framförallt mött dessa attityder hos personer i mina föräldrars ålder. Och jag tycker att det känns märkligt att man inte förmår se skillnad mellan den fasen av identitetssökande som kanske tar sig i uttryck i att man svänger mellan lite olika "extremer" under delar av tonåren - och ett vuxet, aktivt val att leva på ett lite annat sätt. Jag har funderat på varför det så ofta verkar finnas behov av att skämta bort min vegetarianism, eller min inställning till konsumtion. Inget av det är vidare revolutionärt men det verkar ändå nästan omöjligt att se det som något annat än en anledning att dra på mungipan och utbyta "festligt med engagerade ungdomar"-blicken.

Kanske finns en förklaring att hitta i att många känner sig låsta i det liv som man under lång tid byggt upp. Man har rutat in en vardag med strukturer som efter ett tag blir väldigt svåra att bryta. Och något som kan upplevas som ett hot eller en kritik mot det liv som man kanske varken vill, eller i en handvändning kan, förändra - vill man naturligtvis gärna skratta bort. Skämta bort udden.

Jag ser inte att det finns någon riktig poäng med att alla lever och prioriterar lika, men jag tror alltid att det är ett osundhetstecken att inte våga lyssna på de som inte lever i enlighet med alla normer. Det krävs mod att möta de som tänker annorlunda och ibland kommer också ett ärligt möte behöva få konsekvenser. Men om vi tror på en levande Gud måste vi nog också vara beredda att vara i viss rörelse. Gud har utvalt kyrkan till den plats där vi får bli mer sanna. Om vi vågar ha klara ögon och öppna hjärtan kan vi slipas mot varandra och tillsammans böja oss inför Gud.