Vi har många riktlinjer och strukturer inom kyrkan. Och jag tror att riktlinjer är bra. Jag tror att det är superviktigt för att man på något sätt ska kunna orientera sig i den här världen där man överöses med bud om vilken väg som är den rätta. Men ibland tror jag också att riktlinjer kan göra oss förblindade inför den stora bilden.

Om vi tar pengar som exempel. Inom den frikyrkliga tradition jag kommer ifrån är tionde (tionde innebär att man strävar efter att skänka bort 10% av det man har som inkomst varje månad) en ganska vedertagen riktlinje för givandet. I mina ögon är det här i grund och botten en väldigt god princip. Den har hjälpt mig mycket och jag vet att den har varit ett tydligt mål för många jag känner, men ibland tror jag att vi i skuggan av tiondet glömmer att ens reflektera över frågan: vad vill Gud att jag gör med de 90% som fortfarande är kvar? Strukturer kan nog få oss att fokusera så mycket på den exakta skänkprocenten att vi förblindas och glömmer att Gud är intresserad av allt. Och just när det gäller pengar skulle jag säga att det nästan är mer relevant att fundera kring hur vi spenderar de pengar vi inte skänker än att dividera kring exakt hur mycket vi skänker.

När jag var 14 år tog jag det första beslutet kring mitt eget givande (det är för övrigt en myt att det är lättare att börja skänka när man tjänar mer, så tips är att börja tidigt!) och sedan dess är det här något som jag kämpar med nästan varje dag. Att inte bli förblindad. Att inte räkna det som jag har fått till mig att förvalta som absolut mitt. Och jag faller gång på gång. För inget av det här gör man i en handvändning i en värld där "cash is King" (som doktor kosmos sjunger), i en värld där identiteten ligger så djupt rotad i ytligheten. Så vi får hjälpa varande att minnas: Allt tillhör Gud. Allt berör Gud. Och Gud kan få visa oss befrielsen och skönheten i att ge vidare.