Jag har insett att den här bloggen så här långt enbart består av text. Och det håller ju inte, det fattar vem som helst. Detta är ett klipp ur den fantastiska filmen "Du levande" av Roy Andersson. Om jag ska rekommendera en film så är det nog den. Den är inte verkligen inte snabb någonstans, men jag vet nog ingen film som innehåller så många enskilt briljanta scener. Reda på förhand kan jag säga att det inte är läge att misstolka klippet som om det på något sätt försöker spegla, kritisera eller svartmåla de människor som söker hjälp för psykiska problem. Ni kommer fatta!

(Om man vill att någonting mer "aktivt" ska hända kan man börja se ca 1:15 in i klippet)

Jag skulle nog säga att hela klippet är fantastiskt intressant, men jag fascineras främst av meningarna: "Människor begär mycket. /.../ De begär att bli lyckliga samtidigt som de är självupptagna, själviska, ogenerösa."

Och jag tycker att det finns en ganska klar poäng med det som den här psykiatrikern säger. "Att ägna timmar i samtal för att göra en elak (det som han beskriver som självupptagen, självisk, ogenerös) människa lycklig, det är ingen mening med det. Jag har slutat." Och det blir så självklart att de här egenskaperna, "elakheten" rimmar så illa med vår design. Vi är inte skapta för att vara själviska och självcentrerade - och det yttersta tecknet på det är ju att det gör människor olyckliga. Vi är skapade till ömsesidigt tjänande och till gränsöverksridande gemenskap!

Ja. Klippet i sin helhet kanske man får ta med en nypa salt. Men nog får han en att tänka, den där Roy. Om jag känner mig själv rätt (vilket borde vara relativt sannorlikt) så är detta klippet inte det sista.