För ca två månader sedan var min klass på besök på en L'Arche-kommunitet. L'Arche är en plats där människor med olika typer av förståndshandikapp lever det vardagliga livet tillsammans med människor utan handikapp. Jag har nog aldrig stött på ett sammanhang som varit så befriat från könsroller och uppdelningar mellan man och kvinna. På L'Arche såg man till varandras gåvor och förmågor och man uppmuntrade det goda hos varandra. En jämställd gemenskap.

Förståndshandikappade är ju naturligtvis män och kvinnor som vi alla och jag tycker verkligen inte att det finns någon poäng med att förneka en människas manlighet eller kvinnlighet, men jag tycker att det var så otroligt intressant att se att hur man väljer att acceptera allas olikheter på L'Arche och hur det då blir irrelevant att försöka definiera kvinnliga och manliga egenskaper bland de olikheterna. Uppdelningen verkar överhuvudtaget inte finnas. Och kanske finns det en nyckel i att man väljer att upphöja olikheterna hos varje individ. Genusforskaren Yvonne Hirdman skriver i en av sina böcker: "Att värja sig undan etiketter, att förbehålla sig rätten att vara den differentierade, mångfasetterade människan är en del av det manliga privilegiet, en form av överordning." På L'Arche finns inga privilegier undantagna det ena könet, alla har rätten att vara den differentierade, mångfasetterade människan.

Jag tänker mig att de förståndshandikappade har fått ögon och hjärtan som på många sätt återspeglar Guds. De ser förbi mitt yttre, min etnicitet, mitt kön och vill bara utveckla en egen och unik relation med mig - och det provocerar mig oerhört mycket. För jag vet att jag själv är ytlig på alldeles för många sätt. Även om jag försöker arbeta mot mina instinkter att sätta etiketter på folk och utmärka avvikelser så är jag så himla djupt slav under det. Därför ser jag också tydligt hur mycket jag har att lära av gemenskapen på L'Arche. De har inte bara övervunnit jämställdhetsproblematiken, de har också besegrat ytligheten och hierarkierna - och jag kan inte se hur man på ett bättre sätt kan definiera en kristen gemenskap.

På ett sätt kanske man kan säga att livet på L'Arche är ett sätt att leva i nattvarden. Om nattvarden syftar till att överbrygga skillnader och skapa enhet så är vill jag mena att det i stor utsträckning var vad jag upplevde där. Och den upplevelsen gör mig hoppfull! Om det funkar på L'Arche att lägga oväsentligheterna åt sidan borde det vara möjligt i vår kristna gemenskap där vi bor. Ett sammanhang står inte och faller på könsroller - det är uppenbart. Gud, ge oss modet att våga upptäcka det.