Min pappa är nog ICA MAXI:s bästa kund. Istället för att skriva traditionella inköpslistor ritar pappa skisser där de olika produkterna får en plats på pappret som motsvarar deras placering i butiken. Det är måhända ganska nördigt, men också väldigt charmigt.

Jag har haft för vana att följa med pappa på de små kvällsutflykterna till ICA. Och det är med glädje jag kan konstatera att utbudet av etiskt märkta produkter bara har ökat sedan jag senast var hemma. Men jag ska ärligt säga så här: jag börjar bli ganska trött på att människor ska vara så himla skeptiska mot de etiska märkningarna hela tiden. Jag blir trött på att många sitter helt passiva och bara väntar på att vattentäta bevis liksom ska serveras inför dem. De som har råd att "inte tro på" klimatförändringarna eller som har råd att ha en "intellektuellt skeptisk inställning" till märkningar som försöker reglera människors arbetsvillkor. Det är så himla enkelt att vara ifrågasättande och skeptisk. Det kräver inget mod, ingen uppoffring och inget medlidande.

Under 90-talet började människor i 100tals studiecirklar uppmärksamma levnadsvillkor och arbetsförhållanden för människor i syd. När man började se hur skev verkligheten var bestämde man sig för att göra någonting åt det. Därefter påbörjades en process som resulterade i att en märkning växte fram som kan garantera oss som konsumenter att de som har tillverkat/arbetat med de produkterna vi köper har skälig lön och rimliga arbetsförhållanden.

Det enda som egentligen kvarstår att göra för oss konsumenter är att välja en etiskt märkt produkt i affären. Allt grovjobb är gjort. Vägen är banad. Vi behöver bara ta ett litet steg från den oreflekterade och pengafixerade konsumtionen, in i ansvar för våra handlingar.

För mig är det irrelevant att syna alla märkningar i sömmarna. Jag tycker att det finns långt mycket mer i världen som man kan ägna sin energi och sin skepsis åt. Även om enstaka kravmärkta produkter som hamnar i min kundvagn kanske inte bidrar så mycket till jordens och djurens väl så säger de någonting om vad jag tycker är viktigt och vilken typ av värld jag vill sträva mot. För mig räcker det som motivation.

Att jag är trött på det ständiga ifrågasättandet är inte detsamma som att jag tycker att det är oviktigt med granskning. Granskning får företag och organisationer att bli bättre. Men ibland tycker jag att människor för lättvindigt ansluter sig till en kritisk hållning - för att man hört att det någonstans finns underlag. För att man då, med hjälp av någon form av "intellektuella argument" kan bibehålla en livsstil som är skönare och billigare.

Andra tänker; räcker det inte att jag bara ökar på antalet kronor jag skänker varje månad - och sen kan jag leva och konsumera som vanligt? Problemet med det tankesättet är att vi just nu i väst, genom våra liv håller människor kvar i fattigdomen. Vi i Sverige skickar bistånd till fattiga länder men bedriver samtidigt en handel som utarmar dem. Vi fortsätter att bota symtomen istället för sjukdomen. Därför kan man heller inte bara leva på som vanligt. Det finns inga genvägar till Guds rikes utbredning - det måste gå kärlekens och uppoffringens och ödmjukhetens väg.

Jag tycker att det är märkligt att ha som grundinställning att man avstår från att stödja de initiativ som uppenbart strävar mot en positivare utveckling för djur, miljö och människor - till dess att någon presenterat fakta som kan garantera att det gör skillnad. Jag tycker att det skulle vara tvärtom. Den som ska företräda en kritisk hållning borde vara den som ska kunna slänga upp de vattentäta bevisen.