Vi är många som kan se tillbaka på vårt liv och minnas en kropp - och knopptid. De åren då man varje vecka dök ner i en KP-tidning och lusläste varje ord på de där sidorna. Och jag minns att jag ganska snabbt tröttnade på svaren från Daniel och Annika, för jag tyckte att de alltid upprepade sig. Det var samma råd nästan varje gång: "Prata med någon vuxen i din närhet."

Lillgammal som jag var tänkte jag då att det där med vuxna ändå var ganska överskattat. Jag hade ju nog så utvecklade relationer med mina jämnåriga vänner och jag hade svårt att föreställa mig att någon av oss, inom en överskådlig framtid, skulle hamna i någon situation där vi inte var oss själva nog. Och ändå: åren strax efter kropp - och knopptiden träffade jag min ungdoms stora förebild. Hon behandlade mig som en riktig människa med viktiga tankar. Hon uppmuntrade mig på områden där jag trodde att jag inte räckte till och hon såg rakt in i mina ögon. Och efter henne finns det många som fyllt en liknande funktion.

Under mitt år på folkhögskola gick jag sedan för första gången i mitt liv till en kurator. Inte för att jag just då gick igenom någon livskris eller så, men har man levt 20 år så finns det ju oundvikligen sådant som behöver bearbetas. Jag fick utrymme att ställa mina frågor kring varför jag reagerar, engageras och fängslas som jag gör. Och jag fick själv vara med och formulera många av de svar jag sökt. Jag tror att det finns en fara i att tänka att behovet av äldre inte finns kvar efter de mest kritiska ungdomsåren. Visserligen blir förmågan att resonera själv uppenbart bättre och problemen kanske också till viss del ändrar karaktär från att främst vara emotionella till att bli mer intellektuella, men det betyder inte att behovet av samtal inte längre finns, snarare tror jag att det är tvärtom.

I apostlagärningarnas andra kapitel står det beskrivet om hur de levde tillsammans i den första kristna kyrkan, och det står att "de hade allt gemensamt". Den materiella aspekten i versen är viktig - de första kristna delade sina tillgångar mellan sig. Men förutom det materiella tror jag också att vi är kallade att dela varandras inspiration, hopp, kamp, förtvivlan och förundran. Att ha allt gemensamt. Och den gemenskapen blir så mycket rikare när vi också möts över generationsgränser. Erfarenheter, tidsperspektiv, uthållighet i bön och tro, ork att bära - det finns skatter som bara tiden ger.

Att prata om sina tankar med de som är äldre är inget som är förbehållet de som har tydliga psykiska problem. Vi går alltför ofta omkring och bär tonvis av tankar, skam och tvivel som vi aldrig delar. Och om vi väl gör det så blir det ofta med den jämnåriga kompisen som står med liknande funderingar upp över knäna. Ingen tjänar på att olika generationer blundar för det ömsesidiga behovet av nya perspektiv. Ingen tjänar på den självcentrering som ofta blir en konsekvens av att man aldrig vågar visa sina brustna tankar inför andra.