För några år sedan kom Sverigeundersökningen ut som presenterade nedåtgående medlemssiffror för nästan alla frikyrkliga samfund i Sverige. Tappet bland ungdomarna var nog det som skakade om mest och efter det har frågan varit het: "hur får vi ungdomarna att vara kvar i kyrkan?". Det har skrivits en bok i ämnet och många personer har haft teorier. Hela församlingar sliter sitt hår för att hitta svar.

Detta är naturligtvis en fråga som har extremt många olika aspekter. Men jag tror att ett problem är att man i allför stor utsträckning tänker att alla ungdomar ska "räddas kvar" genom att få ett ledaruppdrag i kyrkan. Och det kanske blir en naturlig följd när ledarna slår sina huvuden ihop och försöker hitta någon strategi som kan fungera. Alla ser till sig själv och konstaterar: utan alla förtroenden jag fått som ledare hade jag aldrig varit kvar. Alltså: det är ledaruppgifter som måste portioneras ut.

Jag har själv varit inne på det spåret. Jag har tänkt att ledarskapet är den enda rätta vägen och att vissa personer bara saknar lite självförtroende. Att de behöver en extra push. Nu ser jag vilken fara det finns i att inte se fler nyanser. Jag tror visserligen att alla på olika sätt genom sina liv leder andra men jag tror inte att alla är kallade att axla de mer specifika ledaruppdragen. För kyrkans främsta uppgift kan inte vara att uppfostra ungdomar enligt en och samma modell, snarare handlar det om att upptäcka varje ny människas unika och viktiga bidrag till gemenskapen. Och att tillsammans bli mer sanna.

Generellt tycker jag att frågan om ungdomars fortsatta engagemang i kyrkan för ofta har handlat om att man ska hitta formen som ska hålla dem kvar. Grundstommen i resonemanget är att det finns en verksamhet där de unga antingen finns med som deltagare eller ledare och när någon plötsligt inte längre dyker upp i den organiserade verksamheten börjar man genast spekulera och ta sig friheten att definiera människor som "inte med".

Jag menar att vi har blivit alldeles för verksamhetsfixerade. Vi organiserar upp vår delaktighet i kyrkan istället för att ha den djupast förankrad i relationer. Ungdomar behöver främst av allt bli sedda, och för det behöver man ingen verksamhet. Om unga hade sin starkaste koppling till kyrkan genom relationer skulle man inte behöva spekulera bakom ryggen på de som inte lika frekvent dyker upp på samlingar - man skulle veta.Jag längtar efter en kyrka där person prioriteras framför organisation, där det är naturligt att alla inte gör samma resa. Jag ber om modet att uppmuntra olikheter. Om relation istället för spekulation.