Under tre års tid har jag gått en ledarutbildning inom Svenska Kyrkan. Sådär att man träffas en söndag i månaden är lär sig grunderna i ledarskap. Precis som med det mesta man förväntas lära sig är det inte mycket som fastnar, men jag minns förkortningen VVT som något som de verkligen arbetade målmedvetet för att pränta in djupt i oss. En nyckel för att fungera som ledare, sa de.

VVT fick vi lära oss, stod för orden "våga vara töntig". Vi fick det genast pedagogisk inlärt genom att en ledare kläckte ett ägg i håret på en annan. Där och då minns jag att jag såg det som en sådan självklar del av utbildningen. Det kändes viktigt. Mirjam, våga var töntig.

Så här i efterhand kan jag nästan tänka att VVT ändå var ganska 1985. Jag menar, det är inte direkt så att min generation lever i avsaknad av ironi och humor. Snarare kan jag ibland uppleva att det i många fall är något som vi nästan är bundna i, en utväg som vi kan ta till i alla situationer och samtal som annars kanske skulle kunna bli pinsamma. Eller viktiga.

Kanske skulle vi som är unga idag hellre utmana oss själva utifrån orden; våga vara seriös.

Många kristna ungdomar spenderar delar av sommaren på läger, konferenser och festivaler - typiska ställen dit man drar tillsammans som kompisgäng. Man har ofta sin jargong så djupt rotad att man inte ens reflekterar över den. Man har sina samtalsämnen och sina skämt. I en sådan grupp, där ironin frikostigt flödar i varje mening kan det kännas svårt att på ett naturligt sätt börja prata om det där som sades på Gudstjänsten eller seminariet. Och hur det skulle kunna påverka allas våra liv. Det enda som egentligen kanske krävs är att en person vid ett tillfälle vågar ta steget mot att bli allvarlig, personlig och kanske också sårbar.

Kanske skulle du behöva ta det steget i sommar. För det spelar ingen roll om du sitter där under Gudstjänsterna och verkligen känner engagemang och glöd, om steget till att dela det med någon annan känns helt oöverkomligt. Som ensam kommer man inte långt.

Jag har ofta känt mig ensam i mitt engagemang. Jag har kommit hem sommar efter sommar och haft kroppen fylld av längtan. Men när jag inte vågat ta steget att dela drömmar och visioner med andra så har de snabbt dött ut. Munnen och hjärtat har slocknat. Men i det kollektiva, där vi svaga kommer samman inför en och samma Gud, där kan det lilla få växa. Det är precis där Guds rike tränger fram.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

(Om det mycket osannolika skulle inträffat och någon känner igen denna blogg och precis drabbats av en sådan där extrem deja vu-upplevelse så kan jag erkänna att det faktiskt inte är första gången som en version av denna text har funnits tillgänglig här på intranätet. No one's going crazy.)

Och med risk att uppfattas som ironisk.  Det finns liksom ingen bättre bild för sammanhanget än denna.