Min uppfattning är att vi inom kyrkan generellt är ganska bra på att uppmuntra varandra. Och det är något himla vackert och rikt. Men jag tror att det är viktigt att ibland reflektera kring hur vi gör det, eftersom uppmuntran ofta präglar oss människor väldigt djupt i uppfattningen om vilka vi är. Jag ser två klassiska fällor:

Det första tror jag handlar om att vi i ganska hög utsträckning fastnar i att ge varandra komplimanger för det som är ytligt. Jag menar inte att det på något sätt skulle vara fel, men om vi signalerar till varandra att det krävs snygga kläder för att man ska bli uppmärksammad, då tror jag att vi är fel ute. Genom att inte hela tiden kommentera det som rör det yttre kan vi göra det lite mindre viktigt. Vi slipar bort udden. Det finns faktiskt personer i min närhet som jag nästan konsekvent har slutat att bekräfta i det ytliga och där jag istället försöker formulera det där vackra inom dem som gör att jag uppskattar dem så mycket. Det gör jag inte för att jag är motståndare till allt som är utseende - tvärtom tycker jag att det mer kreativa klädskapandet är en fantastisk konstform - men vissa personer behöver få höra att de är mer än en kropp. Och var och en kan fråga sig: när blir man bekräftad i min gemenskap och vad signalerar det om vad vi uppskattar och värderar i varandra?

Jag tror att den andra fällan är att man lätt tenderar att uppmuntrar personer inom samma område hela tiden. Hon som är duktigt på att prata framför folk får en dunk i ryggen efter varje tillfälle på scenen men har kanske aldrig förstått att hon också är en värdefull lyssnare. Han som alltid varit den där "duktiga" kanske aldrig fått höra att han sprider värme bara genom att vara den han är. Flera av de personer som jag betraktar som milstolpar i mitt liv, har sett och uppmuntrat områden i mig som jag förut aldrig hade trott att jag behärskade. De gav specifika komplimanger som trängde rakt in i mig. Det, mer än någonting annat, fick mig att våga ta steg.

Om du tänker efter så inser du förmodligen att du ganska väl vet vad dina vänner brukar få höra om sig själv och inom vilka områden som de brukar bli bekräftade. Min utmaning till dig är att inte fastna i det. För uppmuntran är ett starkt verktyg som främst gör gott men som också kan falla i dålig jord. Det kan i vissa fall låsa människor i en snäv och förminskad bild av sig själv men framförallt bör det vara att formulera någonting av det vackra man ser hos en annan människa som kan få dem att växa. Det kan vara så värt att tänka innan. Det är gratis och det är viktigt.