Inläggen har inte duggat så tätt den senaste tiden eftersom jag varit på alla möjliga platser med folk och utan internet, så det blir tre ikväll. Efter nio dagars resande mellan olika svenska städer ska jag imorgon tillbaka till Restaurangen där jag jobbar, med en stor blåsa på vardera lilltå som gör att jag inte kan bära vanliga skor. Jag ska gå barfota till ankdammen och ta in det jag missat av In Treatment. Jag ska prova sy med overlockmaskin för första gången, spela beachvolleyboll och skypa med min bästa vän i London. Juni månad har rusat iväg och det är dags för mig att lämna över till nästa bloggare. Eftersom jag alltid publicerar nattetid har jag nu dessutom råkat göra ett lätt tidsmässigt övertramp.

Jag vill tacka IKON för förtroendet. I det hela taget måste jag säga att den här formen av kommunikation är märklig, om än fascinerande. Jag har nästan ingen aning om vem du är som läst eller vad du tänker men jag hoppas att den här bloggen har påverkat en människa på något sätt, och om så är fallet har jag uppnått alla mina mål.

Om någon vill komma i kontakt med mig så finns jag på mail: mirjam_o@hotmail.com. Jag kommer att läsa och svara. Hängivet.

Lev hoppfullt!

Mirjam

Jag sitter på bussen hem från Gävle och lyssnar igenom en skiva som jag nyligen bränt ut till min 14åriga syster. Trallpunkbandet Dia Psalma sjunger:

"Vi säger vad vi vill

men knappt så högt att någon hör

vad det är som vi vill

för en svensk tiger som man bör

Och känslor låser vi in.

Fast vi ser vad som sker

ska allting tystas ner

så att sanning till slut blir ingenting"

Och även om det var flera år sedan jag hade Dia Psalma i min lurar senast kan jag förnimma känslorna jag hade när jag lyssnade till dem. De satte ord på någonting som jag själv inte förmådda formulera. Precis som min syster var jag 14 år och jag kände att världen var ljum. Jag hade börjat förstå någonting av fattigdomen, orättvisororna och ensamheten som präglar tillvaron för många människor. Då drabbades jag av hopplöshet. Jag sökte förståelse bland mina kompisar men kände inte att jag hittade det. Musiken blev en försäkran om att jag inte var ensam med mina tankar.

På ett sätt kan jag till viss del drabbas av liknande känslor idag. Den pessimistiska världsbilden tränger sig på och vill klä in mig i cynismen. Samtidigt vet jag nu att bilden inte är så mörk och entydig. Historien talar om en kyrka som har fått vara med och verka för en förändring. Bibeln talar om en Gud som har gett oss ett alternativ till cynismen: hopp!

Jag tror att Dia Psalma tar upp vissa nycklar i sin text. För om vi vågar öppna upp våra egna välpolerade skal och möts där vi brister, om också den typ av inre kamp som kanske inte är kyrkligt PK får rum inom våra väggar - då kommer vår gemenskap att präglas av sanning. Om vi har modet att vara hängivna och överlåtna.

Om vi dessutom kan se på världen med öppna ögon och om vi kan få hjärtan som gläds och förkrossas i enighet Guds hjärta, om vi vågar tala om det vi ser - då kommer vår världsbild präglas av sanning.

En torp-predikan som jag hörde via radio i förra veckan sätter fingret på det jag tänker är det enda receptet för våra församlingars liv, om vi ska kunna bära ett alternativ till världens hopplöshet. Den sammanfattades med orden:

Tillbaka till Jesus. Tillbaka till varandra. Tillbaka till världen.

Min uppfattning är att vi inom kyrkan generellt är ganska bra på att uppmuntra varandra. Och det är något himla vackert och rikt. Men jag tror att det är viktigt att ibland reflektera kring hur vi gör det, eftersom uppmuntran ofta präglar oss människor väldigt djupt i uppfattningen om vilka vi är. Jag ser två klassiska fällor:

Det första tror jag handlar om att vi i ganska hög utsträckning fastnar i att ge varandra komplimanger för det som är ytligt. Jag menar inte att det på något sätt skulle vara fel, men om vi signalerar till varandra att det krävs snygga kläder för att man ska bli uppmärksammad, då tror jag att vi är fel ute. Genom att inte hela tiden kommentera det som rör det yttre kan vi göra det lite mindre viktigt. Vi slipar bort udden. Det finns faktiskt personer i min närhet som jag nästan konsekvent har slutat att bekräfta i det ytliga och där jag istället försöker formulera det där vackra inom dem som gör att jag uppskattar dem så mycket. Det gör jag inte för att jag är motståndare till allt som är utseende - tvärtom tycker jag att det mer kreativa klädskapandet är en fantastisk konstform - men vissa personer behöver få höra att de är mer än en kropp. Och var och en kan fråga sig: när blir man bekräftad i min gemenskap och vad signalerar det om vad vi uppskattar och värderar i varandra?

Jag tror att den andra fällan är att man lätt tenderar att uppmuntrar personer inom samma område hela tiden. Hon som är duktigt på att prata framför folk får en dunk i ryggen efter varje tillfälle på scenen men har kanske aldrig förstått att hon också är en värdefull lyssnare. Han som alltid varit den där "duktiga" kanske aldrig fått höra att han sprider värme bara genom att vara den han är. Flera av de personer som jag betraktar som milstolpar i mitt liv, har sett och uppmuntrat områden i mig som jag förut aldrig hade trott att jag behärskade. De gav specifika komplimanger som trängde rakt in i mig. Det, mer än någonting annat, fick mig att våga ta steg.

Om du tänker efter så inser du förmodligen att du ganska väl vet vad dina vänner brukar få höra om sig själv och inom vilka områden som de brukar bli bekräftade. Min utmaning till dig är att inte fastna i det. För uppmuntran är ett starkt verktyg som främst gör gott men som också kan falla i dålig jord. Det kan i vissa fall låsa människor i en snäv och förminskad bild av sig själv men framförallt bör det vara att formulera någonting av det vackra man ser hos en annan människa som kan få dem att växa. Det kan vara så värt att tänka innan. Det är gratis och det är viktigt.