"Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni." Joh 14:1-4

Egentligen är jag för sur för att skriva det här inlägget. Efter att ha kämpat med, eller snarare mot, vår traggliga dator i närmare en timme. Enkom och bart för att komma åt att skriva ett bönebloggsinlägg. Då är humöret inte på topp. Men, nu är jag här. Eftersom jag är mer envis än långsint, så skriver jag ändå. För på något besynnerligt vis har jag bevisligen lättare för att meddela mig på det här viset. Till dig, Gud. Än det där traditionella verbala knäppa händerna-viset. Typiskt mig, ändå. Det skrivna ordet har alltid känts bättre för mig än det talade. Det känns ofta ärligare och vänligare. Beständigt och verkligt på ett annat sätt. Så är det.

Alltså. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Hux flux sa det, så hade det gått flera dagar. Sedan jag senast hörde av mig till dig. Nu finns det rätt bra förklaringar. Bortsett från det vanliga heltidsarbetet som hemmaförälder, denna gång. Det i sig är ganska tillräckligt som skäl, annars.

Sista dagarna har det i varje fall varit festligheter. Födelsedagsfirande kombinerat med kräftskiva. Hemma hos svärföräldrarna. Som för övrigt är fantastiska. Tack för dem! Fast jag åt kronärtsskockor. Inte kräftor. Obehaget inför uppenbart döda djur sitter i sedan djurrättstiden. Sedan var det full bebisfart på söndagen. I måndags var jag på hejdå-kalas hos kloksmartfina Lina. Det blev sent. Många intressanta människor. Mycket intressanta samtal. Mest om barnafödande, politik och sexualitet. Runt ett köksbord. Med oförskämt goda chokladkakor, vaniljglass och hallon. Där däckade jag till slut. På soffan. Sov bättre än vad jag har gjort på någon vecka. Rumlade i väg på morgonen. Impulsköpte bröd och bullar från gårdagen för halva priset på ett kondis. Rullade sedan hem med t-banan. Umgicks med familjen. I dag har jag också hunnit med en del. Gravidkoll på mödravården. Den vanliga rutinkollen. Konstaterandet att jag knappt har något blodtryck. Som alltid. Mäta mage. Lyssna på ofödingens snabba lilla hjärta. Kolla järnvärde. Sådant. Hyra billiga filmer på vägen tillbaka. Nästansvimma oförklarligt på t-banan. En station innan jag var hemma. Fast det där sista har du extra bra koll på. Med tanke på att jag skickade iväg en SOS-bön till dig. Där jag bad dig hjälpa mig. Så att jag slapp kräkas eller svimma. Vore så onödigt. Jag skulle ändå gå av snart. Och det gick ju bra. Tack!

Så till det jag vill ta upp. Det handlar om oss. Dig och mig, Gud. Vår relation. Mer specifikt: jag har ett bekymmer. Trots att jag har ett gott lokalsinne, hittar jag inte. Jag lyckas dåligt. Går bara vilse. Varje gång jag försöker hitta hem till dig. Jo, det ska finnas många rum i ditt hus. Men om jag inte ens förmår bli klok på var det där huset är någonstans?

Formellt tillhör jag Svenska kyrkan. Det var där jag fann det stöd jag verkligen behövde. Då. När jag varken visste ut eller in. Bara att jag älskade. Dig. Allt det du skapat. Trots att mina frågetecken var så många fler än svaren. Min bästa och längsta prästvänskap började i Svenska kyrkan. Varmare och klokare präst får man leta efter. Alla timmar han lyssnade på mig. Samtalade. Bad med och för mig. Ovärderligt. På riktigt. Så jag lät mig döpas där. Några år senare gifte jag mig där också. Det är i Svenska kyrkan jag fortfarande går i samtal. Själavård och psykoterapi. De allra flesta gudstjänster jag har deltagit i har varit i den kyrkan. Jag började till och med läsa till präst med inriktning på tjänst i Svenska kyrkan för inte så länge sedan! ...det är för övrigt ett annat ämne. Som jag verkligen behöver reda ut. Med dig. Men det får bli en annan gång.

Ändå skaver det. Det här är svårt att säga snällt. Därför säger jag som det är. Som jag känner. Jag kan inte ta Svenska kyrkan på allvar. Har svårt att känna någon verklig respekt. Fullt ut. Det är för urvattnat. Det ironiska är ju att det var just det som gjorde att jag först vågade vända mig dit. Att det var så utspätt. Det gjorde att en gammal ärkeateist som jag vågade. Kunde känna mig trygg. Slippa oro för religiösa tvångströjor. Bara komma in. Låga trösklar. Utan tvekan. Men när de där låga trösklarna sänks så att jag knappt ser dem längre? När de styrande i kyrkan verkar mer upptagna med att följa den gudsfrånvända kulturen. Än vad de verkar intresserade av att söka reda på var du är. Vem du är. Vad du menar. Var din längtan är. Vad du vill. Med oss. Människor. Då blir jag frustrerad. Uppgivet förtvivlad. Uppriktigt ledsen. Vilsen. Främmande. Ovillig. Så känner jag i dag. För Svenska kyrkan.

Frikyrkorna känns inte heller bra. Det är för mycket subkultur. För snäva mallar och roller att pressas in i. För internt och prydligt. Jag lyckas aldrig riktigt ta mig in. Tvekar inför om jag ens vill.

Så jag har känt en dragning till Katolska kyrkan sedan en tid nu. Är långt ifrån säker. Men det är där jag finner rummet. Där jag kan börja ana dig. Se åtminstone ett försök till det jag förknippar med dig. Nåden och sanningen. Kärleken och heligheten. Välkomnandet och upprättandet. Det brinnande hjärtat.

Saken är bara den. Att jag inte vet. Alls. Var du står att finna. Givetvis finns du överallt. Intill mig och alla andra. Nog tror jag att du verkar i alla kristna kyrkor. På ett eller annat vis. Det är inte det jag syftar på. Inte heller söker jag något perfekt sammanhang. Men jag behöver dig. Därför behöver jag också veta var jag kan söka dig. Möta dig. Så nära som möjligt. I en trasig och splittrad värld. Så nära det ändå går. Var jag kan finna systrar och bröder. Som jag kan landa hos. Där jag fokusera på att bygga upp. Göra gott. Vara en del av din kropp. Du vet vad jag menar. Det är svårt att formulera exakt. Men du förstår. Så hjälp mig.