En dryg timme kvar. Sedan är tiden ute. För denna böneblogg. Det har varit en intressant månad. Givande. Så mycket fokus. Som jag har haft på bönen. Gud. Det kristna livet. Det har jag inte haft. Inte på länge. Det har varit nyttigt.
Min tanke var att skriva mer. Åtminstone ett par inlägg till. Innan detta. Så blev det nu inte. Så de där frågorna. Funderingarna. Bönerna. Som inte blev av. Under augusti. De får vi ta senare. Någon annanstans.
Om avgudadyrkan. I vår tid. När jag tar min tillflykt. Fäster min tilltro. Till någonting annat. Någon annan. Än dig. Livets Gud. Försöker stilla törsten. Mätta hungern. Stilla klådan. Genom att vända mig bortåt. Ifrån dig. Till det skapade. Dömt att misslyckas. Ändå gör jag så. Om och om igen. Det vill jag ta upp med dig.
Valet om knappt tre veckor. Hur otroligt svårt. Det är. Att veta. För mig. Det finns inget parti. Som jag kan rösta på. Det är mutningsförsök. Efter mutningsförsök. Som om de kunde köpa mig. Det känns billigt. Hur de gör det perifera centralt. Samtidigt som de helt ignorerar. Det verkligt centrala. De stora frågorna. Om människans värde. Hur vi ser på livet. Vad vi ska ha varandra till. Du förstår, Gud. Det gör mig frustrerad. Irriterad. Trött. Det jag längtar efter. I politiken. De stora visionerna. Viljan att tänka långsiktigt. Våga drömma. Stort. Men realistiskt. I stället. Får jag detta. Som vi har i dag. Ovärdiga. Kortsiktiga. Kortsynta. Planer. På högst något år. Kvartalspolitik. Nästan. Värdet mäts i opininonsmätningar. Politiken som marknad. Ah. Du ser. Det tar knappt slut. Mina tankar. När jag väl börjar. Men det är ju det jag inte hann nu. Att skriva. Börja. Berätta. Om detta. Inte den här gången.
Jo. Så får det vara. Här får vi stanna. För denna gång. Denna månad. Det är helt möjligt. Att jag fortsätter. Skriva. Så här. Om dig. Till dig. Om livet. Det som jag lever. Orden har alltid varit mina vänner. I synnerhet det skrivna. Som du vet. Alltså. Om du vill. Får du gärna titta in. På min vanliga hemvist. På internet. Min ordinarie blogg. Rätt vad det är. Så ser du. Att jag har skrivit. Någonting. Litet. Längre. Eller mittemellan. Till dig. För du vet ju. Hur det är. Vi är inte klara med varandra. Du och jag. Så vi ses där. I Nasrinland.