Det händer igen. Samma sak. Som när jag har försökt be. Mina kontaktförsök. De glesas ut. Kommer allt mer sällan. Jag ska alltid bara... någonting annat. Först. Så ska jag sätta mig. Sedan. För att samtala. Med dig. Gud.

Du måste ha överseende med mig. Det är svårt. Att prata med någon som du. Du har din egen stil. Det är inte som att prata med någon annan. Det är inte alltid jag ens uppfattar om du svarar. Att du svarar. Hur vet jag att jag inte bara feltolkar? Önsketolkar? Läser in det jag själv vill? Låtsas som att det är din vilja? Det blir helt fel. Det är din vilja jag vill följa. Min egen har jag nog med att tygla. Kan du försöka vara tydligare med mig? Eller kanske hjälpa mig att bli mindre lomhörd?

Det var det här med ditt hus. Min kyrkotillhörighet. Det finns människor jag har pratat med om detta. Människor jag litar på. Lyssnar till. De uttrycker det på olika vis. Men kärnbudskapet är ett. Att jag borde bli kvar. I Svenska kyrkan. Att det inte är rätt att lämna fältet. Någon menade att det var min plikt att stanna kvar. Kämpa. Till och med det. Min plikt.

Själv tänker jag att det är du som är viktigast. Det är dig jag har lovat att bli kvar hos. Att vara sann mot. Kanske krånglar jag bara till det. Det är jag för övrigt ofta bra på. Att ta något och vrida omkring på det. Så att det blir ännu svårare att reda ut. Det är inte alltid jag gör så. Men det händer. Och jag har en viss talang för det.

Annars. Ja. Annars önskar jag att du ville hjälpa mig. Som vanligt. Är det inte vad jag oftast önskar av dig? Det här med bönen. Kan du kanske göra något mer drastiskt? Slå mig i huvudet med en bönebok? Som rätar ut mina frågetecken? Det finns ett antal böcker på temat i mitt hemmabibliotek. Det är ett tips.

Det finns en film. En av de jag tycker extra mycket om. Den handlar om C S Lewis. Som är en av de författare jag tycker extra mycket om. Filmen heter Shadowlands. Om jag säger att jag köpte den på DVD. Trots att den inte var textad på svenska. Då förstår du nog hur mycket jag gillar den. Där finns det en scen. Lewis är förtvivlad. Befinner sig i en kyrka. På knä. Ber till dig. En bekant ser honom. Frågar om han verkligen tror att du lyssnar. Om du tar intryck. Gör som Lewis vill. Lewis svarar. Säger att det inte är dig han vill påverka. När han ber. Utan sig själv.

Så tänker jag också. Det är dig jag söker. I bönen. Mer av dig. I mig. Omkring mig. Mig själv är jag redan trött på. Missförstå mig rätt. Jag tycker om mig. Men jag hyser inga föreställningar om att jag ska rädda mig själv. Någon självfrälsning tror jag inte på. Nog har jag försökt. Mycket kan jag säga. Men bra? Nej, det blev det inte. Det är bara dig jag litar på. När det kommer till frälsning.

Vet du. Jag får återkomma. Nu kan jag inte ignorera min hunger längre. Ofödingen lever om, också. Vi kan nog vara hungriga, båda två. Dags för frukost, med andra ord.