I dag har jag haft besök. Av en gammal bekant. Det är ingen jag vill umgås med. Vet inte ens säkert hur det går till. Men plötsligt. Ibland. Så märker jag. Hur den sitter. Hemma. Hos mig. Bekvämt tillbakalutad. Svartklädd. Suddig i konturerna. Som om det vore en självklarhet. Sedan har jag den typen efter mig. Hela dagen. Släntrandes. Viskandes. Med sin hesa röst. I mitt öra. Mörkret. I hela dess väsen. Det smittar. Så det dröjer inte länge. Förrän jag känner hur det kliar. Under huden. Hur kraften flyter ut. Tankarna smetas ut. Känslolivet skiftar över i svart. Orden tar slut.

Förr om åren. Försökte jag fly. Bort från min förföljare. Uppfinningsrikedomen var stor. Lika stor, som lönlös. Det spelade ingen roll. Vad jag gjorde. Jag sprang aldrig snabbt nog. Hittade inget gömställe som var hemligt nog. Gjorde mig bara illa. I mina försök att undkomma. Gödde bara skuggvarelsen. I slutändan.

Numera härdar jag bara ut. Försöker ta mig igenom den gråa dagen. Det är lika besvärligt. Som tidigare. Men jag gör tvärtom. Mot förr. Då sökte jag lindring. Utanför. Blev extrovert. Sökte tröst. Räddning. Hjälp. I världen. Nu sluter jag mig. Tystnar. Tittar bort. Blir introvert. Fortfarande. Försöker jag fly. Men nu går flykten inåt. In i sömnen. Lugnet i ett bad.

Det är sådana dagar. Som denna. Jag borde söka upp dig. Be om hjälp. På riktigt. Eller styrka. Att uthärda. Fast det blir inte så. Bara tvärtom. Jag stänger dig ute. När jag behöver dig. Som allra mest. Ser inte hur du ska få plats. I mitt snäva mörker. Detta gråa som invaderar. Mig. Mitt liv.

Nåväl. Denna gång har jag ändå berättat. Efteråt. Det är mer än jag har gjort förut. Ett steg framåt. Kanske hör jag av mig. Vågar. Tror. Att du vill. Att du finns. Även när jag blir våldsgästad. Av min ovälkomne bekant.

Påminn mig gärna. Är du snäll. Jag kan behöva det. Nästa gång det händer. Tack.