Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv. Joh 4:14

I natt har jag fått sova omkring fyra osammanhängande timmar. Till viss del får jag kanske skylla mig själv. Att sitta uppe och titta på skräckfilm till midnatt, i stället för att gå och lägga mig, får väl anses vara ett av mina mindre smarta drag. Nu var det inte skräckfilmen som höll mig vaken. Det är sällan jag blir så rädd av att titta på film.

Den största anledningen till min sömnlöshet är min dotter på sju månader. Hon är inne i en fas där hon sover oroligt. Omkring tjugo i fem vaknade jag av mig själv. Så där som jag gör en gång i timmen, nu för tiden. Det kan vara graviditeten. Eller något helt annat. I vilket fall är jag oerhört lättväckt numera. Klockan fem hördes ett klagande läte från sovrummet. Denna gång fick man i varje fall antingen vara döv eller död, för att missa att hon var vaken. Hon grät och skrek. Så där som hon gör när hon tycks anfallen av en plötslig rädsla eller desperation. Sedan var hon mer eller mindre otröstlig i ett par timmar. Det enda som hjälpte någorlunda var att bli buren eller möjligen distraherad av någon leksak en kortare stund. Eftersom hon inte kan prata och berätta vad det är som försiggår inom henne, kan jag inte annat än gissa.

Min gissning är att hon drömmer mardrömmar. Eller att hon blir rädd när hon yrvaket ser sig omkring i mörkret och inte vet säkert var hennes föräldrar är. Var min man och jag är. Det gör ont i mig. För hur snabba vi än lyckas vara med att svara på hennes rop, så hinner vi aldrig ända fram i tid. Det som först skakat om henne hinner alltid före. Givetvis tröstar vi henne. Men det kommer en dag då hon förstår att vi inte kan ta bort smärtan. När hon märker att varje människa alltid bär på en sorts ensamhet. En sort som ingenting och ingen annan kan råda bot på. Möjligen distrahera en stund. Men inte mer än så.

Mer och mer har jag kommit att tro att detta är en sorg var och en behöver komma tillrätta med. Själens obotliga ensamhet. För att kunna leva. På riktigt. Fullt ut. Så mycket liv jag själv har ödslat bort på lönlösa försök att kämpa och fly undan. Just detta. Människor jag har mött och, i ärlighetens namn, förbrukat. Missbrukat. På olika vis. För att de skulle lindra min smärta. Vidare. Som om det inte var nog. Hur oerhört illa jag har farit fram med mig själv. I någon sorts desperation. Längtan. Efter lindring. Tröst. Vila. Frid. Ju mer jag har jagat efter detta namnlösa som har fattats mig, desto ondare har det gjort. Som ett svart hål i mitt bröst. Allt jag har matat det med. Det enda det har resulterat i är att det har gjort ännu mer ont. En pulserande värk.

I dag försöker jag lära mig att acceptera. Förstå. Det är så här det känns att vara människa. Också. Vapenvila. Nej. Nöjd är jag inte. Men jag kan inte fortsätta slåss mer. Det finns annat jag behöver göra. Det är en lönlös kamp. Den energi jag har måste hushållas med. Sparas till det som verkligen betyder något. De som verkligen betyder något. Vi. Mina barn. Min man. Mitt eget välmående. Det finns inga genvägar. Inga trick. Inga magiska formler.

Bara du, Gud.

De välsignade stunder jag ändå har fått. Av frid. Ro. Harmoni. Som har bestått. Som inte har lämnat mig en tom eller smutsig eftersmak. De har varit med dig. Omsluten av dig. I din kärlek. I din närvaro. Jag har inga riktiga ord att förklara med. Kan inte beskriva bättre än så här. Bara detta. Den där vibrerande sommaren för fem år sedan. Hur jag bokstavligt talat levde av dig. Du fann mig i ett bedrövligt skick. När du kom hem till mig den där gången. Livet höll på att rinna ur mig. Försvann ut genom tårarna. Genom röken. Cigaretterna jag drog i mig. Tvångsmässigt. Hårt. För att jag ville känna hur de tog. Sved och brände i lungorna. Det var det enda som gav mig en känsla av liv. Att känna smärta. Väckas av kickarna det gav. Jag var inte säker längre på att jag levde. Kände mig som en osalig vålnad.

Då kom du. Som elektricitet. Du lyfte mig. En kärleksexplosion. Jägaren i mig lade sig äntligen till vila. Du i mig. Mer du än jag. Den ordlösa glädjen. Blickarna jag fick från människor. Frågorna i deras ögon. Trots att jag knappt vågade berätta om dig. Det var en hemlig kärlek. Bräcklig. Jag var rädd. Orolig. Ville inte förstöra. Som jag gjort med så mycket annat. Ville bara ha mer. Av dig. Mindre av mig. Mindre av den jag hade varit innan. Bara. Du. Livselixiret.

Det var länge sedan. Bara en stor skillnad. I dag vet jag. Det finns ett svar på frågan. Törsten kan släckas. I detta liv får jag hoppas. Glädjas de sällsamma stunder det sker. När du sköljer över mig. Bär mig. Älskar. Som påminnelser. Om att det finns en källa. Kärlekskällan. Livets källa. Du. Hoppet finns där. Att en dag få leva helt av dig. I dig. I ett evigt tillstånd av kärlek.

Till dess: Håll i mig. För jag märker att jag ofta inte orkar. Hålla i dig. Hjälp mig att stå ut. Att bära denna ensamhet. Att orka se dig. I andra. I mig.

Nu orkar jag inte skriva mer. Tydligare än så här blir det inte. Det är jag för trött för. Måste försöka få igen förlorad sömn. Hoppas att du någonstans förstår. Vad jag försöker förmedla. Det är mer en känsla. Som jag har försökt klä i ord. Många ord. Men det reder du säkert ut. Du är ju ändå Gud.