Då ropade pojkens far: "Jag tror. Hjälp min otro!" Mark 9:24

Han svarade: "Därför att er tro var svag. Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er." Matt 17:20

Tvivel. Det är ett landskap jag känner väl. Så pass att jag är uppriktigt trött på det. Samtidigt är det kanske någonting som står mellan dig och mig. Ett hinder. Som krånglar. Stör. Så jag har känt en viss ambivalens. Inför att ta upp det med dig. Men det verkar som att du hann före. I dag fick jag en text. Det finns en liten gratistjänst. Eller vad jag ska kalla det. På Facebook.

Du finns väl inte där? Det kommer fram en del resultat när jag söker på dig. Gud. Jesus. Fast jag har inte tagit dem på allvar. Resultaten, alltså. Det känns inte som att det är riktigt så du arbetar.

Jo. I vilket fall. Texten jag fick handlade om tvivel. Den är på engelska. Översatt till svenska, börjar alla meddelanden på samma vis. "På den här dagen, vill Gud att du ska veta...". Uppenbarligen, enligt texten, vill du att jag i dag ska veta att det här med tvivel kan vara en bra grej. Så här stod det:

On this day, God wants you to know... that true faith flowers from and through doubt. If you never questioned your beliefs, - you are just a puppet dancing to somebody's strings. If God had wanted your mindless obedience, you would've been created without mind and without free will. But you have both so... you can come to God of your own accord. Just look at the lives of saints, - most of them had gone through a dark night of the soul, and that's why their faith was so strong. The path to true faith always goes through doubt. So ask those questions you've always been afraid to ask, and find the answers, and then your faith will become unshakable.

Okej. Nu tror jag inte att det är du, på riktigt, som skriver de här texterna. Men den eller de personer som skriver ihop raderna, får till det rätt bra. Så jag tror inte att du misstycker. Kanske att du till och med hjälper till. På något hörn.

Den här gången kände jag mig träffad. Lite glad. Det är rätt mycket så jag tänker om tvivlet. Att det kan komma mycket gott ur det. Det är mer hur vissa människor hanterar tvivlet. Gottar sig i det. Som gör mig matt. Trött. Irriterad. För mig är tvivlet ett nödvändigt ont. Som blodproverna jag tar på gravidkollen. Du vet hur mycket jag ogillar sprutor. Det är otäckt. Det måste hanteras. Så jag biter ihop. Andas ut. Tar mig igenom det. För att det leder till någonting önskvärt. Blodproverna berättar hur jag och bebis mår. Tvivlet säger något om hur min själ har det. Men det är bara ett medel. Kanske en resa. Men aldrig ett mål i sig. Det är inte meningen att man ska slå sig till ro i tvivlet. Göra sig hemmastadd där. Fika med skuggorna. Börja bli en av dem. Det är inte sunt.

Ändå ser jag dem. Har själv varit sådan. Som gör tvivlet till en del av den egna identiteten. Koketterar med den. För att den får en att verka svår. Mystisk. Djup. Komplicerad. Häftig, på något skruvat sätt. Sorgligt nog är jag ju fortfarande så där. Själv. Faller tillbaka i det. Kom jag på nu. När jag skrev. Eländigt.

Tvivel är ingen boplats. Det är en snårig och mörk stig. Som man krånglar sig igenom. Med hopp om ljus och svar. Om klarsyn. Om mognad. Insikt.

Vad jag tvivlar på? Att du faktiskt bryr dig om mig. På riktigt. Att det finns någon fortsättning. Efter döden. Att du talar till mig. När jag tror att du gör det. Att jag spelar roll. Trots allt. Att människor ska fortsätta älska. Även när de ser. Mig. I längden. Att jag ska vara till nytta. Glädje. För andra. För mig. För dig.

Min strategi. Mot tvivlet. Den är enkel. Men inte alltid så lätt. Inte uppmuntra. Inte förneka. I stället: Hopp. Tro. Kärlek. Klassiskt. Försöker fokusera. På dig. Korset. Jesus. I all enkelhet. Tyst. I mig själv.

Jag tror. Hjälp min otro. För jag flyttar inga berg. Det är mycket som känns omöjligt för mig. Därför behöver jag dig, Gud. Det här är ingenting jag gör på egen hand.