"Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: "Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in." Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem." Markus 10:13-16

Det är en sak som har fastnat i mitt huvud. Några människor. Många människor, när jag tänker på det. Små människor. Barnen. Ungdomarna. De ickevuxna. Deras situation. I början tänkte jag på de mest utsatta. De osynliga barnen. Som växer upp i dysfunktionella hem. Med föräldrar som inte finns där. Ibland mentalt. Ibland rent faktiskt fysiskt. Varken eller, i vissa fall. Det kan finnas många skäl. Alkohol. Fanatism. Drogmissbruk. Psykisk sjukdom. Det brukar vara de vanligaste. Där började mitt engagemang. Vidare helgonlikt, var det inte. Det handlade om självbevarelsedrift. Jag var ju själv en av dem. Osynlig. I all min svarta ångest.

Sedan fick jag upp ögonen för de allra minsta. De som ännu inte har fötts. Men som lever. I allra högsta grad. Ofödingarna. Hur oerhört utsatta de är. Hur vi dödar dem i hundratals. Vareviga vecka. Som blir tiotusentals. År ut och år in. Vi födda kallar det för abort. Kliniskt. Praktiskt. För oss. Vad ofödingarna skulle kalla det? Det vet jag inte. Massmord. Tror jag.

En dag var jag vuxen. Mycket vuxen. Gift. Hustru. Inom kort var jag också gravid. Ett starkt efterlängtat barn. Som jag bar inom mig. Under mitt hjärta. Det värdefullaste jag hade burit. Tacksamheten. Som växte. I takt med barnet. Över det nya livet. De nya förutsättningarna. Allt detta barn skulle få. Som jag aldrig fick. Trygghet. Rötter. Sammanhang. Frihet. Utrymme. Respekt. Hem.

Mitt barn fick mig att tänka vidare. På alla barn. I Sverige. Hur det är. Att växa upp. Här. Sakta. Bit för bit. Som ett pussel. Såg jag sammanhang. Av förut lösryckta delar. Vad som uppenbarades. Bilden som vecklades fram. Den gjorde mig förvånad. Ledsen. Upprörd. Orolig. Insikten. Hur utsatta dem är. Alla barn. Vad de utsätts för. Av oss vuxna. En skrämmande sannsaga. Som jag ville slippa berätta. För något barn. Så här går den:

Börjar du ditt liv i Sverige i dag, lever du farligt. Risken är 25% att du dödas. Innan du ens hinner ut ur livmodern. Ett av fyra ofödda barn möter abortdöden. Om du klarar dig genom dina första fyra-fem månader i livet, kan du slappna av. Då får du inte längre dödas. Efter ytterligare fyra-fem månader är det dags att födas. Det sker på sjukhus. Du får hjälp av barnmorskor och läkare. Ibland samma människor som bara månader tidigare hade dödat dig. För att dina föräldrar inte ville eller kunde behålla dig. Men nu lever du. Som sagt.

Efter någon dag får du åka hem. Har du tur, får du amma. I annat fall blir det en jämställdhetsivrande nappflaska. Det finns en och annan mamma som gör så. För att hon vill att det ska vara lika. Rakt av. Vad hon och din pappa gör. Annars blir det inte rättvist. Har hon lärt sig att tänka. Pappa? Ja, honom får du förhoppningsvis leva med. Om inte din mamma har bestämt att du inte behöver honom. Då kan det vara så att hon fick hans spermier på en utländsk klinik. Då är risken stor att du aldrig får veta hans namn. Ännu mindre träffa honom. Någonsin. Det är visst också jämställt. Eller feministiskt. Åtminstone.

Så går ditt första år. Du lär dig mycket nytt. Sitta. Jollra. Krypa. Äta. Stå. Kanske hinner du också lära dig att gå. Vid den här tiden är det dags. Nu ska du flytta hemifrån. Ja, inte helt. Men större delen av din vakna tid. Den ska tillbringas borta. På ett daghem. Eller förskola. Det är en annorlunda plats än hemma. Där finns många barn. Några stycken vuxna, också. Oftast fröknar, som de kallas. I Stockholm kan ni vara 30 barn som delar på varje fröken. Så långt kan du inte räkna. Men du kommer att vänja dig. Du måste. Du har nämligen inget val. Där kommer du att vara de flesta dagar framöver. Från morgonen. Till kvällen. Under tiden arbetar dina föräldrar. Kanske för att de vill göra karriär. Kanske för att de måste tjäna pengar.

Det kan hända att din mamma skulle vilja vara hemma med dig. Men det får hon inte. För vem? Oh. Det är många som säger nej. Det kallas för att vara hemmafru. Det tycker många är fult. Och elakt. Av henne. Hon skulle anklagas för att förstöra. För andra kvinnor. Som vill arbeta. Då kan cheferna bli misstänksamma. Mot kvinnor som kan bli mammor. Misstänka att de ska vilja vara mer med sina små barn. Än på sina arbeten. Det är inte populärt. Då ger chefen hellre jobbet till en man. Och det är din mammas fel. Om hon stannar hemma med dig.

Men det där. Som jag precis berättade. Det gäller mest om hon stannar hemma. Med dig. Sitt barn. Om hon gör någonting annat. Däremot. Som att åka omkring i världen. Under lika lång tid. Slösa några år på resor. Fester. Ja, nästan vad som helst. Utom att vara hemma. Med dig. Då är det inga problem. Då är hon inte elak. Inte heller är det någon kvinnofälla. Som hon också får höra. Om hon hellre tar hand om dig själv. Nej. Då är hon härligt frigjord. Spännande och intressant. Någon som vet. Att ta vara på livet. Att gå sina egna vägar. Någon som vågar. Trots att hon är lika svår. För cheferna. Och tjänar lika lite pengar. Som hemmafrun. Men det är en stor skillnad. Då tänker hon på sig själv. Det är fint. Att tänka på sina barn, det är mest... konstigt. Verkar det som.

Åren går. Du kommer att märka det. Först långsamt. Sedan allt snabbare. En dag är du stor. Så stor att du ska börja lära dig. Undervisas. Förut fick dina föräldrar välja. Trots alla svårigheter. En del av det svåra tog jag upp nyss. De fick ändå välja. Var du skulle få vara. När du lärde dig. Allt du skulle. Om världen. Om du skulle kunna vara hemma. Då kallas det hemskola. Eller borta. Då kallas det bara skola. Nu går det nästan inte längre. Det har politikerna bestämt. De är rädda. För hur det ska gå. Om du ska lära dig hemma.

De tror att du kommer att få problem. Med olika saker. Som hur man är tillsammans med andra barn. Ja, hur man är med andra människor. I största allmänhet. Hur du ska lära dig allt du beh&o