Det finns en bok som handlar om hur hemskt det är att leva i en heterosexuell parrelation. Särskilt om man har småbarn. Det är så jag har fått den beskriven för mig. Bitterfittan, är den talande titeln. Nu har inte jag läst den. Det är inte så mycket fråga om ett ställningstagande, så mycket som att jag helt enkelt inte hinner läsa böcker i den omfattning jag önskar. Eller orkar, kanske är närmare sanningen. Sömnbehovet trumfar oftast över mina övriga intressen i dessa dagar.

Hur som. Den där bitterfittiga boktiteln har fastnat i mina tankeströmmar. Saken är den att jag kan förstå hur man kan känna så. Kanske till och med så pass, att jag kan begripa frustrationen som leder till att man skriver en bok utifrån de känslorna. Men jag kan inte hålla med. Faktum är att jag var nära att starta en till blogg (i raden av mina många påbörjade) som jag kallade "Kvitterfittan". Bara för att. Som en markering mot allt gnäll och all offermentalitet som frodas i vissa feministläger. Nu blev det ingenting av den bloggen. Det var det där med mitt sömnbehov igen. I stället blir det ett blogginlägg. Här och nu.

Min själ är av det hemlösa slaget. Till en del tror jag att det är en del av min grundläggande natur. I varje fall har jag aldrig riktigt kunnat känna mig hemma och tillfreds någonstans. Inte längre än någon begränsad period. Ibland. För mig har tanken om ett hem i ordets fulla bemärkelse aldrig varit riktigt greppbart. Hemmet. Där man kan andas ut. Slappna av. Vara trygg. Älska och älskas. Det har varit mer som de suddiga minnen man kan ha av en vacker dröm. Det som dröjer sig kvar när man har gått upp, ätit frukost och börjat vakna till. Det har aldrig varit riktigt verkligt. På sin höjd har jag vågat hoppas. Sådär lite i smyg. På att kanske och eventuellt. En dag i en fjärran framtid. Kunna få ett eget boende. Ett där jag vore fredad från mina inre demoner och yttre hot. En lägenhet som jag inte behövde betrakta som en mellanlandning. Där jag på riktigt kunde tro. Planera. Att jag skulle bli kvar mer än högst något år.

Ja. Så tänkte jag för inte ens två hela år sedan. Nu lever jag den där flyktiga drömmen. Är gift med mina drömmars man. Har det mest älskvärda barnet. Myser omkring med ett litet syskon till henne. En förnöjd och frisk krabat, att döma av de kroppsliga övningar som pågår i livmoderslyan. En vackert inredd och behaglig lägenhet. I ett lummigt och lugnt område. Fullt med lekparker och vilda djur runt knuten. Det är som en saga. Bara att det är på riktigt. Det spelar ingen roll hur jag än nyper mig. Allt står kvar.

Självklart. Även jag blir trött och sur. Från och till. Vissa dagar mer än andra. Min hemlösa själ är densamma. Rastlösheten har mig i sitt grepp. Som det alltid har varit. Men det är min kamp. Mina kval och slagfält. Det enda jag känner riktigt på djupet är tacksamhet. Till och med när jag ilskstädar mig fram genom rummen som en mindre storm. Ja, för att slippa känna mig som den nedstökande familjemedlemmen mer. Även då. Är jag i grunden så oändligt tacksam. För hur vackert livet blev till slut. Hur fantastiskt det ordnade sig. Att jag fick ett hem. Där jag kan vara jag. Med människor jag älskar. Som jag har lovat att bli kvar hos. Oavsett vad som händer. Hur skulle jag kunna förminska och förtala allt detta? Till förmån för ett introvert och självömkande bitterfittande?

Tack, Gud. För hem och familj. Make och barn. Trygghet och kärlek. Tack.