...är världens bästa rocksko. Det är ett stort problem. Converse är helt värdelösa ur anatomisk synpunkt. Fruktansvärda för dåliga knän är de också. Efter en dag på språng i stadsmiljö har man ONT. Men vad ska man göra? Vill man vara fin, får man lida pin. Vad det eviga värdet av det hela är vet jag ännu inte.

Men det är i alla fall sant att musik är gudagivet, oavsett vilka attribut man belamrar det med, och vem man till slut beslutar sig att tjäna med det. Som jag sa igår så tvingades Opeth ställa in, vilket sög nåt fruktansvärt. Opeth var en tredjdel av orsaken till att jag överhuvudaget ville komma. Men sånt är livet. Att festivalen bjöd in de lokala sönerna Sabaton var väl ett... drag. Inte mitt favoritband. Bataljmetal med som handlar krigsslag och strider, toppat med frejdig folkölsmentalitet - men de gjorde det med den glädjen. Och bra så. "Nu ska vi sjunga en sång om att döda tyskar" är nog festivalens mest otippade citat hittills.

Andi Almqvist var min personligen mest otippade konsertupplevelse. Woven Hand-country bland med Nick Cave-murder ballads, fast med svenska förtecken. Helt underbart! Värmde upp i den kyliga natten. Manu Chao gav sin energifyllda sambapunk, men inte min grej riktigt. Då var det roligare med In Flames pyrotekniska show - de gav allt, och sin lite aggressiva musik till trots verkade vara de mest ödmjuka pojkarna i stan. Trevligt värre. Lite elektrosynt med Alive in Videoland på slutet, och så var kvällen alvslutad, komplett med översockrad och överprisad wåffla och en god Americano på det.

Nu ska äta piller för mina värkande knän, en kaffe för huvudet, och sen Kristian Anttila. Och Kent inatt. Kärlek och fred och harmoniska stunder. /Pia