Håkan, åh, Håkan. Jag är inte ditt bästa fan, men jag kan inte motstå dig på scen. Det är inte musiken i sig, även om den är helt ok, det är inte texterna, fast jag nära nog älskar dem - det är hans kärlek till folket.

Två tredjedel av publikhavet grät maskaran av sig när han avslutade med en uppmaning att inte göra nåt dumt av de kärlekar vi svikits och besvikits av, under tider av mer cyniskt kärlekssökande: "Försök lägga de tjejerna och killarna bakom dig och låt mig göra nåt fint av det istället" säger mannen och slår igång "Det är så jag säger det", med inslag av Eldkvarns "Kärlekens tunga" i sig. Det var ett ögonblick när jag starkt övervägde att bli emo. Man är ju lite känsligt lagd efter en genomkörare på festival, och så är Håkan sådär underbar. Här en bild genom någon annans kamera - Håkan syns inte så bra, men känslan är total.

Matilda och Elin var några av fansen. "Man blir så sjukligt glad" och "man mår bra av det", det var det jag fick ur dem efter konserten, när de svettiga och sjukt glada satt ner vid kravallstaketet. De hade väntat sedan slutet av W.A.S.P-konserten på samma scen timmar tidigare. Att stå längst fram är en kamp på liv och död, och Håkan vann.