Det är den låt Kent alltid spelar sist (nuförtiden). Helt sjuk extas som byggts upp, och sen sjunger alla "Vi ska alla en gång dö, älskling, vi ska alla en gång dö". Det är stort, och det är värdig avslutning. Därför väljer jag att avsluta bloggen med detta.

De största ögonblicken under festivalen: Woven Hand. Thåström. Kent. Christian Kjellvander. Kristian Anttila. Finska ligan (Hurrganes, Hanoi Rocks, Timo Räisänen). Det otippade mötet med en popstjärna. Festivalsömn. Kaffemopparnas riktiga espresson - mycket, mycket gott. Alla dessa människor.

Och så hälsningar till alla som deltog i min högst vetenskapliga bloggundersökning under sista natten. Frågan var "Varför kom ni till P&L?". Några svar, i min personliga favoritordning:

1. För att vi ville käka massa svamp.(Borlängegrabbarna blev seriösa också. Heja er!)

2. Det är som att vara i en bubbla.

3. För att det är så j-a sjukt. (Positivt menat, förtydligade de.)

4. Billigaste festivalen.

5. "För att hångla. Det är hångligt."

6. För att se Thåström.

Sen var det jämnt lopp mellan att komma för musiken och gemenskapen. Tack alla som medverkade, och extra kudos till alla som idag minns att jag frågade dem något.

Tack även till William, Helena och Stefan för en oförglömlig upplevelse. Nu har vi nog alla kommit över den så kallade Post Festival Syndrome, som jag illustrerar på bilden.

Puss o kram. /Pia