Fick ett telefonsamtal igår. Från söndasskoleledaren i min kyrka. Hon undrade hur det hade gått. Hade nämligen, i söndags, gjort min första insats som söndagsskolefröken för 10 till 14-åringar.

Jodå - kunde jag svara - allt hade gått bra. Men var ändå tvungen att erkänna; utom det där med bibeltexten då. Skapligt viktig del kan man ju tycka, eftersom vi trots allt är en söndagsskola.

Jag försökte vara pedagogisk. Hitta något som de kände till, och som jag kunde knyta an till.

Har ni hört talas om Shadrak, Meshak och Aved-Nego?

- Nej.

Men ni kanske har hört talas om Babylon?
- Nej.
- ...kung Nebukanessar?

- Nej.

Okej. Men jag hade ju ändå triumf på hand. Det är ju, trots allt, en väääldigt cool historia. En riktigt sinnessjuk och egoistisk kung, och uppstudsiga revolutionärer.

- De trotsade kungen!

- Mhm.

- ...och kastades i den brinnande ugnen!!!...

- Mhm.
-  Och i elden såg kungen att de plötsligt hade blivit fyra. Och det visade sig att det var Gud som var med dem. I ELDEN!!!!
- Mhm.

Okej. Vi leker istället.

Jag fick erkänna mig besegrad. De här stockholmskidsen kommer bli en svår nöt att knäcka. Det mest positiva är att jag inte fått sparken.