Häromdagen såg jag "Vägen hem", filmen om Knutby. I kväll ser jag teaterpjäsen på Uppsala Stadsteater, med samma tema. Och om jag någon gång får Knutbygubbar med Happy Meal så kommer jag antagligen att köpa den också.

Det känns som att vi är kompisar, jag och Knutby. Speciellt efter att jag och Kim Wincent, en av pastorerna i Knutby, brevväxlade för exakt ett år sedan. Vi ville komma dit, och visa upp IKON, eftersom det säkert finns många i församlingen som skulle gilla magasinet, och kanske ha behov av det - trodde vi. Och först var de positiva...

Kim Wincent skrev: "Ni är välkomna till oss i samband med en söndagsgudstjänst, då ni får tillfälle att presentera er och er tidning efter Gudstjänsten."

Gott mos. Låt oss packa väskorna.

Men plötsligt, när de läst magasinet, blev de skeptiska. Och det var annat ljud i skällan från Kim Wincent: "Det är naturligtvis fel att lova något och sen inte kunna stå för det och det vill jag be om ursäkt för. Vi har dock ett ansvar som församlingsledare att bara presentera det vi kan stå bakom. Vi upplever att er tidning är väldigt nischad, då den riktar sig till en subkultur inom ungdomsvärlden, på ett sådant sätt som inte är förenligt med vårt synsätt."

Nischad? Subkultur? Det är sant att IKON visserligen inte är så mainstream, men subkultur? "Hallå! Look who's talking?", tänkte jag besviket skicka som svar, men besinnade mig i sista sekund.

Det blev inget besök den gången. Men vi hoppas fortfarande på en andra chans.