"Att vara frikyrklig är snart det nya svarta, lika avant garde som att det var att bekänna sig till ultrafeminismen på 90-talet."

Så skriver Klara Ledin på sin blogg på Resume.se.

Tänk att vi i kyrkan blivit så utanför att vi plötsligt blivit inne.

På väg in till pressvisningen till "Män som hatar kvinnor" får jag en plastpåse. I den ska jag lägga mig mobiltelefon. Kära SF. Så här i efterhand. Förlåt att jag skrattade.

Den stackars pressvärden försökte krysta fram en förklaring till en idé som säkert inte ens var hennes egen.

- Det är för att man inte ska kunna filma med mobilen, och lägga ut det på nätet.
- Å, så pass.
- Ja.
- Men om jag tar ut mobiltelefonen ur plastfickan.
- Då kommer det att prassla.
- Och det ska ni höra bland 800 journalister?
- Ja.

Vid det här laget började hon bli en smula irriterad. "Ta bara påsen och lägg i mobilen när du har tid."

Nu har jag fått lite dåligt samvete och bjuder därför på ett litet tips, SF. Det kan ju vara så (hör och häpna) att det är SAMMA illasinnade människor som inte (hur otänkbart det än kan låta) lägger ner telefonen i påsen som filmar!!! Eller är det bara jag som är så cynisk.

Själv stoppade jag naturligtvis lydigt ner telefonen i påsen. Trots att jag inte ens kan filma med min mobil. Man är ju ändå kristen.


Min mobil. I en påse.

Häromdagen såg jag "Vägen hem", filmen om Knutby. I kväll ser jag teaterpjäsen på Uppsala Stadsteater, med samma tema. Och om jag någon gång får Knutbygubbar med Happy Meal så kommer jag antagligen att köpa den också.

Det känns som att vi är kompisar, jag och Knutby. Speciellt efter att jag och Kim Wincent, en av pastorerna i Knutby, brevväxlade för exakt ett år sedan. Vi ville komma dit, och visa upp IKON, eftersom det säkert finns många i församlingen som skulle gilla magasinet, och kanske ha behov av det - trodde vi. Och först var de positiva...

Kim Wincent skrev: "Ni är välkomna till oss i samband med en söndagsgudstjänst, då ni får tillfälle att presentera er och er tidning efter Gudstjänsten."

Gott mos. Låt oss packa väskorna.

Men plötsligt, när de läst magasinet, blev de skeptiska. Och det var annat ljud i skällan från Kim Wincent: "Det är naturligtvis fel att lova något och sen inte kunna stå för det och det vill jag be om ursäkt för. Vi har dock ett ansvar som församlingsledare att bara presentera det vi kan stå bakom. Vi upplever att er tidning är väldigt nischad, då den riktar sig till en subkultur inom ungdomsvärlden, på ett sådant sätt som inte är förenligt med vårt synsätt."

Nischad? Subkultur? Det är sant att IKON visserligen inte är så mainstream, men subkultur? "Hallå! Look who's talking?", tänkte jag besviket skicka som svar, men besinnade mig i sista sekund.

Det blev inget besök den gången. Men vi hoppas fortfarande på en andra chans.

Kika uppe till höger. Där ser ni Jonathan Johansson, som blödde näsblod på framsidan av senaste IKON.

Så kliver jag in på Pressbyrån, skummar igenom de senast inkomna magasinen. Plötsligt fastnar jag vid gaymagasinet Dorian. Har de verkligen snott vår idé (kika in näsblodet)? Och dessutom gjort det med Danny, (som vi intervjuat i höstas)?

IKON och Dorian. Sida vid sida.

Så måste det vara. IKON är gaymagasinet Dorians största inspirationskälla. Lite fegare är de ju, visserligen. Eller ska vi säga mer subtila. Men ändå.

Sitter och slipar på en ny serie till IKON - kallad "Är det sant?", där vi ställer märkliga påståenden mot väggen och ringer upp dem de gäller.

- Du Rickard, vet du att en person blev utesluten ur en Pingstförsamling för att vederbörande spelat Fia?, tipsar Urban Thoms, redaktör för Dagens avdelning "Folk".
- Va? Fia? Alltså Fia som i Fia med knuff?
- Ja, fast om det var med knuff vet jag inte.

Ringer upp församlingens pastor. Han bara skrattar. Nekar å det bestämdaste. Ringer upp en utav medlemmarna* i församlingen. Hon ska enligt ryktet ska ha läst det någonstans. Hon bekräftar. I ett brev står det att personen blev utesluten under 30-talet, delvis på grund av Fiaspel.

- Gode tid. Är det sant? Fia med knuff?, frågar jag förvånat.
- Ja. Om det var med eller utan knuff stod det inte. Men Fia var det.

Kärahjärtanes vad jag hade blivit utesluten om reglerna från 30-talet levt kvar.

* Medlemmen ville inte vara med i magasinet, därav har jag skippat namn på vederbörande och på församlingen.

Jag var i Jönköping nyss för att plåta ledarbild till nästa nummer av IKON. Det går till likadant varje gång. Andreas Joakimson (formansvarig) plåtar mig. Och jag plåtar Joakimson. Sedan är det bara att klippa och klistra tills vi blir nöjda.

"Själv är bäste dräng" som det heter.


Andreas Joakimson. Förbereder sig inför plåtningen.

Resultatet blev vääääldigt fint. Ska fundera på om ni bloggläsare ska få en förhandstitt... ;-)

Den skånske pophjälten Jonathan Johansson, som var IKON:s huvudintervju i förra numret får "den största av ateister kan börja ifrågasätta sin icke-tro", enligt Nöjesguiden.

Så här skriver skribenten Johannes Helje:

"Även om den sakrala känslan i både texter och melodier säkert kan skrämma bort en och annan lyssnare är En hand i himlen så vackert tragisk att till och med den största av ateister kan börja ifrågasätta sin icke-tro."

Jonathan Johansson, IKON1931, nr 6 2008

Lyckas man få Gud att krypa under skinnet på indiestockholm och cyniska Nöjesguiden har man nåt alldeles extra.  

Yes. We like Jonathan Johansson!

Nu har Stockholms innekyrka numero ono "Passion Church" blivit "Hillsong Stockholm". Och tagit del av ett onekligen starkt varumärke (vem känner inte till Hillsong?). Församlingen jublar! Pingst FFS jublar! Bloggare jublar!

Är det bara jag som är liiite fundersam? Som inte riktigt förstår?

Jag har en hel bunt med kompisar som äääälskar Passion Chu... förlåt. Hillsong Stockholm. Men ingen av dem har fått mig att förstå.

Andreas Nielsen pratar om stora visioner för Stockholm, om den hyrda gudstjänstlokalen vid Göta Källare, om församlingens ungdomsprofil, om det ekonomiska stödet från en större församling (denna gång Hillsong).

Är det bara jag som får lite Karisma Center-vibbar? Är det bara jag som får en klump i magen?

Jag vill inte vara den där tråkiga, den som alltid är en smula skeptisk. Det är mycket roligare att vara påhejaren, den odelat positiva. Och visst - Andreas Nielsen är säkert en helt annan person än han var för fyra år sedan då Karisma Center upplöstes. Och visst - Hillsong har nog större insyn i ekonomin än vad Pingst hade då.

Eller rättare sagt. Låt oss hoppas det.