Så idag. Våra huvudansvariga berättade om sina liv och vad som ledde dem till att bli ledare för den här kursen (det är ett gift par). Eftersom tiden var knapp hann bara kvinnan berätta. Det var så bra. Något som är signifikativt för hela kursen är transparens. Alla (många) är väldigt öppna. Särskilt dessa ledare. Bland annat berättade hon om sitt eget första möte med den här typen av manifestationer. Fram till dess hade hon bara varit med om det vid ett fåtal tillfällen (liksom jag).

Då hade hon mest tyckt synd om dem som manifesterade. Det verkade snarast som dom sökte uppmärksamhet.

Så kom hon till en konferens. Där kändes det som hon var den ENDA som inte manifesterade, att HON var den som betedde sig annorlunda (så som jag också upplevt det).

Men samtidigt var hon hungrig. Hon var hungrig efter Gud. Så hon gick fram och blev bedd för.

Och fick verkligen uppleva den Helige Andes kraft. Jag minns inte detaljerna, men bl a skakade hon okontrollerat och hon upplevde hur Gud talade till henne. Hennes liv förändrades till det bättre. Det var en POSITIV upplevelse för den som undrar.

Och hon uppmuntrade oss (mig) att vara öppna för Gud. Att inte låta oss hämmas av skepticism, och inte heller jämföra oss med varandra, jämföra upplevelser, osv.

Jag minns inte exakt vad hon sa, men det som hände i mig var just det att lite av min skepticism försvann. För det hon berättade kändes verkligen autentiskt. Det hon upplevde var inget hon skapade själv. Och hon var själv en sådan som ifrågasatte. Flera andra har också berättat om sina upplevelser och det känns som det är på riktigt. Jag blev lite sugen på att uppleva något sådant själv.

 Hennes vittnesbörd var otroligt uppskattat av ALLA. För det visade sig nämligen att många känt precis likadant som jag. :) Många hade känt sig ovana inför manifestationerna, många hade upplevt hur dom fått anpassa sig och känt sig lite utanför. Det är så lätt att se dem som sticker ut och missa dem emellan.

Detta var förmodligen mitt sista blogginlägg för IKON. TACK till alla er som följt bloggen!! :) Om ni vill fortsätta följa min resa i mozambique kan ni surfa in på minatvivelochmintro.blogspot.com fortsättningsvis. Ha det fint!!

Samuel

Jag har även fått arbeta mycket med mig själv. Att inte döma dem som beter sig på ett annat sätt än jag. Att inte låta min skeptiska sida ta över. Att försöka vara öppen för Guds underligheter. Som jag tidigare påpekat så tror jag Gud är i farten då sådant här händer (se del 1). Bland andra. Även vi är i farten.

(I mina tvivelsstunder tänker jag att BARA vi är i farten. För den som undrar innehåller denna blogg en SALIG blandning av TRO och TVIVEL. Dvs enskilda inlägg kan tyckas tala emot varann. Den enda gemensamma nämnaren för alla inlägg är att det är jag som skrivit dem.)

Faran är att tro att det är ANTINGEN/ELLER. 100% Gud eller 100% människan. Tror man att det bara är Gud kommer man bli besviken. Tror man att det bara är mänskligt kommer man aldrig möta Gud. Jag tror det är en blandning. Med olika procentsatser från en stund till en annan.

Som jag tidigare nämnt har jag ibland känt mig lite "out of place" under förbönsstunderna här. Många "manifesterar", dvs beter sig lite annorlunda under den Helige Andes kraft. Man skakar, ropar, raglar, gungar, rycker till, osv. Än så länge har jag inte upplevt något sådant själv utan snarast känt mig lite utanför dom stunderna eftersom det känts som alla andra beter sig på ett annat sätt än jag själv.
Det har samtidigt varit väldigt nyttigt för mig att tvingas påminna mig om att oavsett vad som händer alla andra så påverkar inte det min relation med Gud. Bara för att "alla andra" blir "carried away in the spirit" så behöver inte jag bli det. Gud älskar mig i vilket fall. Jag behöver inte va som alla andra. Människor får tycka vad dom vill. Viktigare för mig än vad som händer under en timmes förbönsstund är vad som händer all annan tid. Att Gud är min vän. Att jag kan umgås med Honom varje dag. Att jag har en relation med Honom. Det är så otroligt viktigt för mig. Det är det som är mitt liv.

Sitter just nu på en liten restaurang eller liknande som har trådlöst internet och är lite frustrerad över att det inte går att lägga upp bilder, har så många fina bilder som jag vill lägga upp, även videoklipp. Det roligaste som finns är att gå omkring i byarna som finns runtomkring basen och möta alla människor där. Särskilt barnen. På bara några minuter är man omsvärmad av massa barn som ropar: akunja, akunja!! Det är makua och betyder: vit, vit!! Jag brukar peka tillbaka och ropa: lopa oripa, lopa oripa!! Vilket betyder: svart, svart!! :) Dom klänger kring en och älskar att bli fotograferade och filmade. Det roligaste är efteråt när man visar filmen, då skriker dom som galningar. Jag älskar dom verkligen.
Människorna här är RIKA. Inte materiellt men SOCIALT. Människor umgås med varann hela tiden. Man har inte alltid jättemycket att äta men man äter aldrig ensam.

Under samma lektion (som jag skrev om i förra inlägget) bad vi Gud om att "få öppnade ögon". Om att se det Gud ser. (Alltså bildligt.) Vi la händerna på våra egna ögon och bad sedan.
Morgonen därpå (alltså idag när jag skriver detta) vaknade Kathrina (från Norge) med perfekt syn. Hon har haft linser/glasögon i 7 år. Hon hade -1.5 och -2.0 i synfel. I morse såg hon perfekt. Hon trodde att hon glömt ta av sig linserna. Hon till och med frågade en kompis om hon kunde se om hon fortfarande hade dem på sig.
Coolt va!?

Först vill jag be om ursäkt för att mina blogginlägg sker oregelbundet och med så långa mellanrum. Det har onekligen varit lite problem med internettillgången här i Mozambique. Förhoppningsvis blir det bättre från och med nu. Och ursäkta att inläggen blir så långa, men det känns lika bra då jag inte kan skriva så ofta.

I dag har varit en otroligt bra dag. Vet inte var jag ska börja. Skolan jag går på är ganska "karismatisk". Det händer en hel del "konstiga grejer" under lovsångsstunderna (för den oinvigde). Människor skakar och ger ifrån sig olika ljud (bla). Sådant kan ske när Den Helige Ande är i farten. Gud går att uppleva. (I mina tvivelsstunder tänker jag att allt bara är mänskliga känslor. Förmodligen är det både och). Jag har varit i sådana sammanhang förut så det är inte nytt för mig. Men jag kan ändå känna mig lite utanför de stunderna. Eftersom jag sällan upplever sådant själv. Medan "alla andra" gör det.

Hursomhelst har jag nästan känt ett tack att fokuset varit lite för stort på att just uppleva Gud. Är vi här för att sjunga sånger och känna saker har jag tänkt.

Så idag. Värsta bra undervisningen. Heidi Baker. Kvinnan som startat hela den här rörelsen, talade. Jag älskar henne. Jag vill bli som hon. Det var nog den bästa och mest inspirerande undervisning jag hört på flera flera år. Och jag ångrar SÅ att jag inte filmade mer. Och jag ångrar det till döds! (Ok, det var en överdrift). Jag tänkte så här (typiskt mig): jag har redan missat så mycket att det är försent att börja filma nu. Världens dummaste tanke!! Tänk aldrig så! Sedan tänkte jag så här: inte ska väl jag hålla på att filma och greja, hur mycket stalker är man inte då. Ännu dummare tanke. Och precis efter det sa hon VÄRSTA BRA GREJEN. Som ni alltså aldrig kommer att höra. (Dessutom har jag ändå inte lyckats upploada några filmer/foton ännu.)

Hur som helst, hennes "talk" kan sammanfattas i ett ord: LOVE! Inte love som i kärlek, utan ÄLSKA.

Heidi har ett hjärta som blöder.

Jag vill blöda som hon.

Hon uppmuntrade oss med tårar i ögonen: "To stop for the one". Att stanna upp och "älska personen framför dig".

Aldrig se till antal, aldrig se till massor, aldrig mäta. Bara se den människa som är framför dig. Hon vill inte att vi ska "do missions,  but to do LOVE". Hon vill inte att vi ska komma uppifrån utan underifrån, hon vill inte att vi ska undervisa andra utan låta oss undervisas av andra. Det känns i ärlighetens namn och i skrivandets stund som att jag aldrig anat Jesu hjärtslag tydligare än just då och där.

Ibland när jag tvivlar är det för att jag ser dåliga effekter av tro och religion. Ibland verkar det som att tro och religion gör jorden till sämre boplats.

Jag vill påstå att detta INTE är fallet på just denna plats. Hennes och andras tro och religion gör denna plats bättre att leva på. Människor får mat, kläder, hopp och liv. (Centret här tar bland annat hand om föräldralösa barn.)

 På frukten känner man träden.

Hej kära bloggläsare!

Just nu sitter jag på en underbar liten veranda i underbara mozambique :). Resan har gått bra (även om jag var lite nervös vissa byten). Det är nästan som att va på semester säger vi till varann (än så länge). Vindarna är ljumma (just nu på kvällen) och vi bor i små bungalower (väldigt enkla men ändå). Ca 300 meter bort ligger havet och jag har använt min snorkel. Jag älskar redan mozambique och jag älskar människorna här. MOZAMBIQUE ÄR ETT RIKT LAND OCH MÄNNISKORNA HÄR ÄR RIKA. Men jag återkommer mer till det i ett annat inlägg.
Jag kommer också berätta lite mer om spännande möten med människor jag haft och kommer ha.
Men först vill jag såklart berätta litegrann om mig själv.

Som en del av er förstått är jag en människa som bär på en del tvivel. Det poppar fram lite nu och då. Bland annat gör detta att jag inte är en särskilt "evangelistisk" typ. Om man inte är säker på sin sak kan det vara svårt att övertyga någon annan.

Den här skolan inkluderar inte bara "evangelisation" utan även "mission". Med det menar jag sprida evangeliet till sådana som inte ens hört talas om Jesus - vet inte om det är en riktig defintion men ändå. Då behöver man va säker på sin sak.

När jag kastar mig in i den här skolan gör jag det till hundra procent. Jag känner att jag skall göra det. Jag känner att jag vill "dra kristendomen till sin extrem". Om det är sant det Jesus sa tror jag att "missionera" är en del av det han kallat oss till.
Så jag vill pröva. Jag vill satsa. Jag vill se vad som händer.

Så jag hade tänkt att jag lite grann skulle lägga tvivlet och frågorna på hyllan ett tag. Reflektera skulle jag göra sen. Jag tror det kan va bra att göra så ibland. För ett tag lägga undan sin analyserande attityd och bara hänga på. Så kanske man kan göra en mer rättvis bedömning i efterhand.

Men jag funderade faktiskt lite innan: hur öppen skall jag vara med mina tvivel? Kommer det passa liksom? Ska jag nämna dom ens? För det är ju inte det jag skall hålla på med nu liksom..

Men jag vet att jag skall va sann. Det betyder dock inte att man alltid måste tala sanning. Däremot aldrig tala lögn. Enligt mig.
Ibland kan det va bra att tala, ibland vara tyst.

Hur som helst, det jag vill komma fram till med detta blogginlägg är att idag när jag satt och åt lunch med en person kändes det ganska naturligt (utifrån samtalsämnet vi hade) att berätta om dom frågor jag haft och har. Annars skulle jag ljugit rättare sagt.
Och det kändes otroligt bra.

Jag har alltså den stora förmånen att få vara IKON:s oktoberbloggare! Det känns fint det.

Till vardags för jag en blogg som heter minatvivelochmintro.blogspot.com men det spelar ingen roll för det jag lägger upp där kommer jag också lägga upp här. Och blir det nåt extramaterial är det här det sker!

Jag tecknade förut en serie som heter Kristian som gick i Dagen och en som heter Jan Andersson som gick på SvD:s hemsida, har ni läst nån av dom?
Men NU bloggar jag istället. Det är ju det som är grejen liksom. Serier kan man inte hålla på med.

Just NU sitter jag på kastrups flygplats och känner mig som en spännande globetrotter med min lilla mini PC i mitt lilla knä. Jag är nämligen på väg till MOZAMBIQUE!
Känns sjukt kul alltså. Där skall jag gå en bibelskola under ca 3 månader, jag tänker dela med er vad som händer mig där :).

SÅ HÄNG PÅ!!!! Det är här det kommer hända! Jag känner mig spänd av förväntan och liknande saker. Känns också spännande att låta ER hänga med mig! Det gör mig nästan mer nervös..

På skolan uppmanar dom oss att inte greja med internet mer än två gånger i veckan (för att vi liksom skall vara fokuserade på skolan) så därför kommer jag tyvärr inte kunna uppdatera eller läsa era kommentarer mer än två gånger i veckan.
Men som jag brukar säga: BÄTTRE TVÅ CHOKLADBITAR ÄN INGEN!!!
(Ja ni får förbereda er på en hel del visdomsord i denna blogg.)
 

Ha det fint och vi ses!!
 
Samuel