Under Påskdagen predikade jag i Korskyrkan i Borås och här följer denna predikan i textformat:

Inledning
Efter andra världskriget kom en man vid namn Konrad Adenauer att inta posten som borgmästare i den västtyska staden Köln, denne kom sedan även att bli förbundskansler för Västtyskland. Han inbjöd kort efter krigets slut den amerikanske evangelisten Billy Graham till Köln. Under ett av dessa två herrars möten på Adenauers kontor frågade han om Billy verkligen trodde att Jesus uppstått ifrån de döda. Billy svarade: Om jag inte trodde på uppståndelsen så skulle jag inte ha något evangelium att predika. Adenauer reste sig ur sin stol, tittade ut genom fönstret över hans stad som låg i ruiner efter det våldsamma kriget och sa: Utanför Jesus uppståndelse finner jag inget hopp för mänskligheten.

1 Kor 15:14
(Bibel 2000) - Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro.
(Amplified Bible) – And if Christ has not risen, then our preaching is in vain [it amounts to nothing] and your faith is devoid of truth and is fruitless (without effect, empty, imaginary, and unfounded).

Vi har samlats till påskgudstjänst här idag för att tillsammans upphöja Kristus med speciellt fokus på Hans uppståndelse. Som predikant här idag känner jag att det är viktigt att förklara varför jag, likt Konrad Adenauer, inte finner något hopp för mänskligheten utanför Jesus Kristus uppståndelse och varför jag likt Paulus och Billy Graham tror att utan uppståndelsen så är det kristna evangeliet tomt, meningslöst och utan effekt. För att göra detta ska jag efter bästa förmåga beskriva omständigheterna kring uppståndelsen och dess betydelse för mänskligheten.

Uppståndelsen

För att beskriva detta inleder jag i Johannesevangeliets prolog:

Joh 1:1-18
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: "Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig." Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

Johannesevangeliet är inte menat att i kronologisk ordning återge Jesus liv, det är istället skrivet i ljuset av det som hade skett kring och genom Jesus för att påvisa att Jesus är Guds son och att alla som tror på Honom vinner evigt liv. Det förefaller tydligt att Johannes inleder sitt evangelium med vad som skulle kunna kallas hans slutsats om vem Jesus är och betydelsen av det Han gjorde. Dessa fantastiska verser skulle antagligen kunna ge upphov till hundratals olika budskap att predika men det vi är ute efter nu är att belysa uppståndelsen, varför den var nödvändig och konsekvenserna av den.
    Grundläggande för förståelsen om vem Jesus är måste vara att Han är Gud. Han identifieras av Johannes som skaparen av allting som finns till och ur vilken liv utgår. Johannes likställer med andra ord Jesus med Jahve - Abraham, Isak och Jakobs Gud. Det mörka har försökt släcka livet i Jesus men inte lyckats. Han kom till världen som en människa och han kom till sina egna, han kom till Israels folk, men de tog inte emot honom. Nu har han gett alla som tar emot honom rätten att bli Guds barn, barn till den som är fylld av nåd och sanning. Ingen människa har någonsin sett Gud men Jesus som samtidigt är sann människa och sann Gud har förklarat honom för oss.

Jesus, sann Gud och sann människa
Jesus gudomliga och samtidigt mänskliga natur är oerhört viktig för hur vi ska förstå konsekvenserna av att Han uppstod ifrån de döda. Det var inte just det att vem som helst uppstod ifrån de döda som ledde till syndernas förlåtelse, folk hade ju uppstått före det att Jesus gjorde det utan att de en gång för alla besegrat döden och vunnit seger över mörkret (exempelvis kan vi läsa om att Lazarus uppstår i Joh 11). Det var faktumet att det var Jesus, sann människa och sann Gud, som gjorde att en sådan seger var möjlig.
    Johannes beskriver att Ordet, den gudomliga Jesus, blev människa och bodde bland oss, detta förtydligas ytterligare bland annat av Paulus i Filipperbrevets andra kapitel:

Fil 2:6-11
Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

För att få klarhet i varför Jesus valde att inte vaka över sin jämlikhet med Gud och antog en tjänares gestalt vänder vi oss nu mot Hebreerbrevets nionde kapitel vilket inleds med en förklaring av det gamla testamentets offerregler och beskriver hur dessa involverade templet i Jerusalem. I detta kapitel refereras det till det allra heligaste i templet och förbudet att gå in dit, endast en gång per år fick den översteprästen lov att gå in i det allra heligaste (3 Mos 16).

Heb 9:7-8
I det andra rummet går bara översteprästen in, en gång om året och då alltid med blod som han bär fram för sina egna och folkets ouppsåtliga synder. Därmed visar den heliga anden a