Idag (onsdag) sparkade min fru upp mig ur sängen klockan halv tio på morgonen så att jag skulle hinna i tid till Fader Irenaeus du Plessis "Bibeltimma", det var med andra ord dags för dag två av OAS sommarmöte i Borås.

Väl på plats i Boråshallen slog jag mig ner och känslan var att jag inte visste vad jag skulle förvänta mig utav denna präst hemmahörande i den Antiokenska ortodoxa kyrkan S:t Ignatius i Belfast. Fader Irenaeus skulle tala under rubriken En Herre i Jesus Kristus vilket kändes inbjudande. Frågorna jag bar på inom mig inför denna stund grundades i vad en ortodox präst kunde tänkas tycka om min tro och vad jag skulle tycka om hans. Utgångspunkten för Irenaeus kom att beröra hur en tredjedel av änglarna separerades ifrån Gud genom att de vände honom ryggen, hur människan separerades ifrån Gud genom synden och hur vi i det Gamla Testamentet kan se hur människor separerades ifrån varandra. Fortsättningen kom naturligtvis att handla om hur Jesus försonade mänskligheten med Gud så att de som tror på honom åter kan förenas med Gud och hur denna skara människor utgör det som vi i enighet med Bibeln refererar till som Kristi kropp, alltså hans församling på jorden. Sedan ställde Irenaeus en fråga som syftade tillbaka till rubriken för hans budskap; Är vi som tror på Jesus som världens frälsare verkligen en kropp? Han betonade Bibelns budskap om en eftersträvan av enhet i tro, doktrin och läran om Jesus. Sedan följde självklart ett konstaterande att denna strävan inte gått åt rätt håll genom den kristna historien utan istället i motsatt riktning. Följdfrågan lät inte vänta på sig; Kan vi överbrygga våra skillnader och bli en enad kyrka? Och dagens uppmaning löd; Vi behöver tänka över våra doktriner för någonstans har det gått fel.

Irenaeus tid på scenen var väldigt intressant på många sätt och han kändes oerhört påläst och kunnig. Vad han tycker om min tro och vad jag ska tycka om hans fick jag väl inget svar på under denna timma men frågorna han lyfte fram kändes relevanta. Det finns en sanning men Kristus kyrka är inte enig kring vad denna sanning innebär. Kan vi enas? Jag fick uppfattningen att han vill se bakåt i tiden till då inga splittringar hade uppstått och se vad man då var eniga om och på så sätt kanske kunna nå enhet bland världens kristna. Min uppfattning var att Irenaeus tydligt markerade ett problem och att han uppvisade en förhoppning om en lösning men samtidigt undrar jag hur han tänker att detta ska kunna gå till i praktiken. Bland världens 3000 samfund finns det oerhört stora skillnader i vissa frågor och för att nå enhet i dessa måste merparten av dem göra avkall på sina läror, något jag ser som näst intill omöjligt men samtidigt tänker jag att Gud är stor och för honom är ingenting omöjligt. Det kändes ändå bra att samlingen avslutades med att vi, kristna ifrån många olika sammanhang, läste den apostoliska trosbekännelsen tillsammans.

Efter en snabb lunch med Garra bar det åter mot hallen för seminarie med den Messianska juden Israel Pochtar. Han talade om hur Bibeln förmedlar att Jesus kommer att komma tillbaka när det som profeterna i GT förmedlat går i uppfyllelse. Han nämnde ett antal sådana exempel och givetvis tog han då upp det judiska folket och hur Guds ande ska blåsa liv i dem den yttersta tiden. Israel sa att de första människorna som blev kristna var judar men att Gud sedan har släckt deras ögon så att de inte kunnat se Sanningen. Men nu har Gud påbörjat återupprättelsen av folket genom att ge dem det Heliga landet tillbaka och han har blåst liv i många judar genom sin Helige Ande så att de nu kan komma till tro på Jesus Kristus, han som är den enda vägen till Fadern. Allt detta sa Israel är i enighet med profeterna i GT. Guds verk ibland det judiska folket är inte avslutat, Israel sa att vi lever mitt i uppfyllelsens tid vilket innebär att mycket kommer att ske ibland dem även i framtiden.

Israel var rolig att lyssna till och han bjöd på en hel del intressanta åsikter och tolkningar. Som teologistuderande var jag givetvis fylld med frågor efter det att mötet var avslutat; Är alla judar förutbestämda till att hamna i himlen? Om inte, offrade Gud då de judarna vars ögon han släckt? Om ja, varför ska vi då försöka påverka det som redan är bestämt genom bön och evangelisation för och ibland det judiska folket. Dessa var bara några av de frågor som for runt i mitt huvud efter mötet och det är väl bara att hålla med Paulus, judarnas utkorelse och förhållande till Gud är ett mysterium.

Efter mötet vandrade jag med raska steg till gymmet för att lyfta lite, men jag fick snabba mig, jag ville tillbaka i tid så att jag kunde få en bra plats inför kvällsmötet med Pastor Ulf Ekman ifrån Livets Ords församling. När jag väl anlände, en timma före mötets början, var hallen redan på väg att fyllas upp och när mötet tog sin början var det inte många stolar lediga. Ulf drar folk, det är en sak som är säker!

Kvällsmötet inleddes med Vesper, aftonbönen i det som kallas tidebönen. Det var stillsamt, stämningsfullt och lite annorlunda för en frikyrkopojk som mig. Stilla blev det emellertid inte när Ulf drog igång det stora maskineriet på scenen, med det menar jag hans mun. Han basunerade ut budskapet om att vi kristna måste vara uthålliga för att få det som Gud har lovat oss. Är då uthålligheten någonting man ska träna sig i? Visst är det väl så men Ulf förklarade även att uthålligheten kommer som en gåva ifrån Gud när vi frestas att ge upp. Han tog upp Abraham som ett exempel på detta, beskrivningen av denna troshjälte löd att han till en början inte hade det som efterfrågades men att han med tiden växte in i det och att uthålligheten med tiden blev en del av hans karaktär. Abrahams besvikelse vändes till hopp och hans missmod kom med tiden att förvandlas till tro.

Ulf avslutade med att bland annat be om förlåtelse för misstag han själv gjort som sårat andra människor vilket jag tycker var fint gjort utav honom. Han talade även i tungor och förmedlade budskap om helande och återuppbyggelse bland de som var på plats. Predikan handlade inte explicit om enhet inom den kristna mångfalden men jag tycker att det Ulf sa och hans uppmaning till oss som lyssnade att be för varandra och hålla om varandra i slutet av mötet skapade en enhet bland oss so