TEXT: Simon Bynert
BILD: Fredrik Härenstam 

Det tar 48 timmar att resa från himlen till helvetet. Läkaren Arvin Yarollahi vet. Han satt på en paradisstrand i Indien när Läkare utan gränser kallade: kan du åka till jordbävningskatastrofen i Haiti? En dryg månad senare var han visserligen tillbaka i Sverige. Men ingenting kommer någonsin bli sig likt igen.

Mycket kan förberedas. Har man dessutom ”rätt” personlighetstyp går det faktiskt att plocka fram ett rationellt och professionellt tunnelseende som klarar av att hantera de mest fruktansvärda intryck.

Människan är som bekant ett under av överlevnadsinstinkt och anpassningsförmåga. Så långt brukar de flesta journalister, soldater, hjälparbetare och UD-anställda som arbetat i katastrofområden vara hyfsat överens. Men det finns ett dråpslag som i princip alla återkommer till. Kalla det, en lika överflödig som allestädes närvarande påminnelse. Ett sista cyniskt långfinger från naturlagarna.

En mardrömslik detalj som, oavsett om det gäller luttrade krigskorrespondenter eller mer än lovligt världsvana diplomater, tycks slå alla med fruktansvärd häpnad.

Och det är lukten.

Stanken av det otänkbara. Av fasansfull slutgiltighet. Av brinnande sopberg – och tiotusentals lik i obönhörlig sönderdelning.

– Det är märkligt hur nerverna fungerar. Du klarar på något sätt av det du ser, men den där lukten sitter kvar fortfarande. Den går inte bli av med. Det var jag inte förberedd på, säger Arvin Yarollahi och skakar på huvudet.

– De slänger dessutom allt som brinner på de enorma brasorna. Och så jobbar man i det. Hela huden får ett täcke av bränd plast känns det som. Det letar sig in i håret, näsan och munnen. Överallt.

Tisdagen den 12 januari klocka 16.53.10 lokal tid öppnade sig marken under Haiti. Jordbävningen var den kraftigaste som skakat regionen på över 200 år. Minst 222 000 människor miste livet och nästan 100 000 byggnader totalförstördes i vad som visade sig bli en av de dödligaste naturkatastroferna någonsin.

Men det tog drygt tio dagar innan nyheten nådde Arvin Yarollahi. Han befann sig nämligen i paradiset.

– Jag tågluffade i Indien och blev efter två veckor så trött av det att jag åkte till stranden i Goa för att vila upp mig. Min andra dag där mejlade de från Stockholm. ”Kan du åka till Haiti och hjälpa till?”

Men efter att ha rest runt i tredje klass på indiska inrikeståg var Arvin Yarollahi så avskuren från omvärlden att han först inte förstod vad hans kontakt på Läkare utan gränser menade.

– Jag fick gå in på Aftonbladets hemsida för att kolla upp det. Och då såg jag ju rubrikerna: ”150 000 döda”.

48 timmar senare nådde det chartrade lilla planet från Läkare utan gränser flygplatsen i Port-au-Prince. Haitis nästan fullständigt demolerade huvudstad. Det var drygt två veckor sedan jordskalvet och Arvin Yarollahi hade, närmast bokstavligt talat, gjort en resa från himmel till helvete.

– Första kvällen blev jag körd till ett sjukhus. Och på vägen dit börjar ”filmen” för mig. Det är så det känns nu i efterhand. Min hjärna slutade analysera. Jag bara, gjorde.

Det var inte planerat så, men läkarna på platsen hade opererat dygnet runt i två veckor och behövde akut avlösning. Och plötsligt var Arvin Yarollahi, en 28 årig allmänläkare som till vardags genomgår sin specialist-utbildning i ortopedi på Mölndals sjukhus i Göteborg, ensam jourläkare i en raserad kåkstad som på goda grunder kan anses vara en av de farligaste platserna på jorden.

Hann du bli rädd?
– Nja. Vi kom in genom dörrarna, introduceras och sedan sa en av sköterskorna: ”det kommer nog bli en lugn kväll”.

Det blev det inte.

Slumområdet Arvin hamnade i den där första natten har begåvats med vad som måste vara ett av modern tids mest ironiska namn: Cité Soleil. Sun City. Solstaden.

Sanningen är att det där bor mellan 200 000 och 300 000 haitier i närmast obeskrivlig fattigdom. Ett gudsförgätet mikrokosmos som det tog hjälparbetarna två veckor att överhuvudtaget nå fram till efter jordbävningen.

Situationen förvärras ytterligare av att landets centralfängelse rasade i samband med katastrofen. Tusentals fångar rymde och många av de grova brottslingar och gängledare som spärrades in när FN stormade och rensade upp Cité Soleil för fyra år sedan, kunde nu återvända till ”sin” sargade stadsdel.

– Vi hade just hunnit komma in när världens gängkrig bröt ut. Man hörde skottlossningen precis utanför dörren. Och sedan kom de skadade. Lassvis.

Scenerna är som hämtade ur en melodramatisk Hollywoodföreställning. Skottskador på löpande band, där varken gärningsmännen eller offren är en dag över 20 år.

Tunnelseendet kommer in i bilden igen. Arvin upprepar att han ”bara gjorde”. Stryp artären si. Dränera bröstkorgen så. Håll koll på andning och cirkulation. Skolbokskunskaper; grundläggande anatomi från tiden som läkarstudent, flöt upp till ytan. Tankarna och tårarna sjönk åt motsatt håll och kom först långt senare.

En pojke hade blivit misshandlad och kanske till och med skjuten i huvudet. Skallen var helt söndersplittrad och bitarna ”flöt omkring som isflak”. Det syntes i ögonen att han var på väg bort.

– Jag la honom i ett hörn och förklarade för familjen att, den här killen kommer inte överleva. Jag gav honom morfin och lugnande. Och lät honom dö. Vilket tog lång tid. Han överlevde i säkert fyra timmar, säger Arvin och tar ett djupt andetag.

– Det är först nu efteråt som jag tänkt på det där. Vad var det för beslut? Var kom det från? Men samtidigt: vad skulle jag gjort annars? En sådan kille går det inte ens att rädda i USA. Det skulle bli respirator och koma i flera månader.

Men att behöva ta det beslutet...
Lång paus.

– Ja. ”Den här killen ska dö.”

Ny paus.

– Och det gjorde han ju. Till slut.

Man skulle kunna beskriva omständigheterna närmare. Den ruttna maten. Bristen på utrustning. Konsten att operera samtidigt som man har kronisk diarré och magsjuka. Läkare utan gränsers ofattbara förmåga att uppbåda organisation mitt i ett hejdlöst kaos.

Men även om de faktorerna onekligen flimrar förbi så återkommer Arvin Yarollahi ändå framför allt till människorna. Till de djupt troende haitierna. Till patienter som ”förstår läget” och tålmodigt väntar på sin tur. Till barnen.

– Det kom in en pojke på knappt två år som hade lunginflammation. Jag gav honom hjärt-lungräddning och han vaknade upp. Tio minuter senare slutade han andas igen.

Jag fick tillbaka honom tre eller fyra gånger på det sättet. Men till slut dog han.

Ännu en lång paus.

– Han drunknade långsamt hela den kvällen kan man  säga. Och att se ett barn lida så mycket, det är svårt. Dessutom vet man ju att han hade överlevt och blivit som du, jag eller någon annan. Han hade fått en framtid om vi bara haft en maskin som ger syre.

Hur hanterar man det?
– Det är en del av livet. Om det här ska bli mitt yrke så får jag vänja mig. Och efter det första uppdraget med Läkare utan gränser förväntar jag mig inte att bara kunna gå rakt ut och må bra direkt.

Sover du om nätterna?
– Det var jobbigt i början men nu sover jag bra. Jag kan alltid trösta mig med att vi ändå gjorde någonting bra. Jag behöver aldrig fundera över om det var moraliskt rätt eller fel att åka.

Men vad driver dig?
– Det är en svår fråga. Varför blir man altruist? Vissa är det. Andra inte. Men jag tror att det har med min bakgrund och uppväxt att göra. Vi flydde från Iran-Irak-kriget 1987. Rev sönder våra pass på planet hit och blev flyktingar.

– Och vi fick så otroligt mycket stöd och hjälp här. Välkomnades in i ert samhälle. Fick svenska vänner och utbildning. Det hade känts fel att bara tjäna pengar och tänka på mig själv efter det. Så det här är nog ett sätt att försöka betala tillbaka.

Kommer du åka ut med Läkare utan gränser igen?
– Absolut. Jag kommer vara 75 år och fortfarande jobba där ute. Det vet jag.