TEXT & BILD: Linus Björkestedt

För Ester Ideskog är musikskapandet ett sätt att ge tillbaka till Gud vad han gett till henne – gåvan att skriva. Men trots hennes kristna tro handlar texterna sällan direkt om Gud. Gudsnerven finns där ändå.
– Jag tror inte att det är så svartvitt att man bara måste sjunga lovsång för att man är kristen, säger Ester, aktuell med elektropopbandet Vanbot.

Hon har precis kommit hem från New York när vi träffas uppe på Mosebackes takterrass. Resan gick för en vecka sedan. Då var Stockholm svalt. Nu är det sommarvarmt och solen står högt på himlen över huvudstaden.

Ester har på sig ett vitt sommarlinne, svartvitrandiga tajts och håret är uppsatt i en tofs. Hela ansiktet lyser upp när hon börjar berätta om sin resa. Alla möten, platser och upplevelser. Intrycken och all ny inspiration. Central Park. 

Ester Ideskog växte upp utanför Hillerstorp i Småland. Hon gick till Hillerstorps Missionskyrka som är en del av Svenska alliansmissionen, och engagerade sig mycket i församlingen.

– Du vet hur det är på landet. Man är antingen med i allt eller inget. Jag var med i allt, berättar Ester som har sjungit och spelat musik så länge hon kan minnas. 

Men trots all drillning i barnkörer och lovsångsteam så var det inte förrän under gymnasiet som hon insåg själv vilken talang hon har för att skriva egna låtar. 

– Jag gick natur men valde att spela in en skiva som specialarbete i trean. Det blev väldigt enkelt, men fungerade bra. Någon slags indiepop, berättar hon. 

Mycket har hänt sedan dess. Ester har gått afrolinjen på Betelseminariet i Bromma, spelat runt på Stockholms småklubbar med bandet Douglin och sjungit i kyrkor med gospelkören Vasa Gospel. I dag är hon trygg i sin musikalitet. Hon har hittat sin nisch och musikskapandet för Ester är egentligen ganska okomplicerat. Det är något som bara händer. Måste hända. Inspirationen hittar hon i möten med människor som gör saker de brinner för, i relationer och i händelser som påverkar henne på olika sätt. 

Låtarna som kommer hade inte kunnat se ut på något annat sätt än just så som de gör – även om hon ibland känner att kristna förväntar sig andra saker av henne. För trots sin kristna tro handlar texterna sällan om Gud. I alla fall inte direkt.

För Ester är musikskapandet ett sätt att ge tillbaka vad hon tror att Gud har lagt ner i henne – gåvan och inspirationen att göra musik på sitt eget sätt. Då behöver det inte handla om traditionell lovsång bara för att man är uppvuxen i en frikyrka, menar hon. 

– Jag tror att alla får olika saker nedlagda i sig. Sedan handlar det om vad du gör av det. Jag har fått gåvan att sjunga men för mig hade det känts krystat att skriva lovsånger. Jag tror inte att det är så svartvitt att man bara måste sjunga lovsång för att man är kristen. För min del känner jag inte att jag har något val. Det är det här jag gör bäst, säger Ester, och tar fram en cd-skiva ur väskan.

Det är en CD-R-demo med ”Vanbot Sweden” skrivet med svart tuschpenna över titelfältet. I våras sjösatte Ester Ideskog det nya projektet. Grundfundamentet är melodistark elektropop á la Linda Sundblad och med Vanbot tänker Ester få sitt genombrott. Om inget skivbolag nappar kommer hon att släppa skivan själv.

– Jag vill bara få ut min musik. Det är det jag vill nu. Men vi är verkligen bara i startgroparna än så länge. Vi har inte kört de här låtarna live än, säger Ester, som berättar att det var först i höstas som hon vågade yttra för sig själv att hon ville göra en skiva, på riktigt. 

Under våren har hon skrivit låtar, spelat in hemma i vardagsrummet och satt de sista bitarna på plats i studion tillsammans med sin medproducent Sebastian Forslund.  

Vad vill du att man ska känna när man lyssnar på din musik?
– Nerven. Det är det jag gillar med annan musik. Det ska kännas som att det är på riktigt, säger Ester och tar upp influenser som Robyn, Feist och Lykke Li. 

Hon har nyligen intervjuats i radioprogrammet P3 Lab och Esters förhoppning är att människor ska bli berörda av låtarna hon skriver.

– Jag skriver för att få rätsida på saker. Varje låt blir som ett avtryck från en ganska specifik tid. Men jag har bett jättemycket att min musik ska få bli till något bra, säger Ester Ideskog. 

Hennes tro på Gud har förändrats mycket sedan tonåren. Den har blivit både enklare och mer komplicerad.
– I dag funderar jag inte längre på om han finns. Det tror jag verkligen att han gör. Det som är svårare är sakerna runt omkring. Kulturen och hur man värderar saker, säger hon. 

Ester känner frid över sitt musicerande i dag och är säker på att hon är där Gud vill ha henne. När vi lämnar Mosebacke står solen fortsatt högt på himlen. 

De närmaste veckorna väntar mycket jobb för Ester. Möten ska bokas och demoskivan ska skickas ut till bokare, radiostationer och förlag. Och att hon tror på sig själv är uppenbart. Hon skiter i jantelagen, säger hon. 

– Jag tror att jag sticker ut för att jag skriver allt själv och är delaktig hela vägen. Ibland gäller det bara att bestämma sig för att man tror på sig själv. Man kan inte alltid bara gå på känslan.