TEXT: Daniel Wistrand
BILD: Stina Gullander 

Fotografen Jens Assur brinner. För miljö, rättvisa och för kampen mot det han kallar ”konsumtionsbulimin”. Under våren har han gett ut fem kontroversiella fotoböcker i strid ström och skickat varje bok till tusen svenska makthavare. IKON1931 mötte världsfotografen inför finalen av hans hittills största projekt, Hunger. 

Den 29 maj inleddes en fyra månader lång utställning på Kulturhuset i Stockholm. Fotoutställningen Hunger sträcker sig över riksdagsvalet och syftet från upphovsmannen är att lyfta samtalet kring miljö och konsumtion.

– Vår värld utvecklas genom ett pågående samtal, och ur det samtalet kommer tankar och idéer som driver världen framåt. Konstens uppgift tycker jag är att främja samtalet, säger Jens Assur eftertänksamt.

Man kanske skulle kunna likna honom vid ett fotografins svar på Bono i U2. En konstnär som använder sin plattform för att driva opinion och väcka hopp om en annorlunda värld.

– Min konstnärliga vision handlar om att belysa samtidsfrågor och vara en katalysator för samtal och diskussion.

Denna drivkraft har gått som en röd tråd genom hela Jens Assurs karriär. Från hans tid på Expressen, via prestigefulla uppdrag för till exempel American Life Magazine och egna stora projekt som kortfilmen Den sista hunden i Rwanda. Ändå betecknar han Hunger-projektet som det viktigaste han gjort.

– Det här är ett exceptionellt samtidsprojekt. Det som jag fotograferat i går lanseras i morgon. Dessutom lanseras allt under ett valår och frågorna om miljö och konsumtion är högaktuella.

Med en sjuttio kilo tung storformatskamera i packningen har Jens Assur rest över världen och dokumenterat olika sorters hunger. Den skrikande hungern efter mat. Men också västvärldens hunger. Köphungern. Resultatet av fotograferandet blev en utställning och fem olika böcker.

– Jag har strävat efter att varje bok ska ha en specifik frågeställning. Men också att det ska kännas spännande rent konstnärligt. Därför har jag bland annat fotat med en handbyggd japansk storformatskamera, helt i trä. Men jag har också använt bland annat polaroidkameror. Jag vill skapa verk som känns intressanta och som kan leda till diskussion.

Vi möts på en kaffebar längs Odengatan i centrala Stockholm. Jens Assur vill dock inte slå sig ner. Han promenerar hellre. Stegen går planlöst över trottoarerna genom rusningstrafiken. Stadens monotona melodi ackompanjerar samtalet. Då och då avbryts fotografen av den frekvent ringande telefonen. Det är bråda dagar för Jens Assur.

– Just nu jobbar jag med Hunger-projektet dygnet runt, konstaterar han.

Fem fotoböcker har sammanställts och skickats ut med tre veckors mellanrum till tusen svenska makthavare. Möten är inbokade med opinionsbildare, partiledare och andra tunga beslutsfattare i samhället. Jens Assur söker ständigt nya infallsvinklar.

– Jag är åtminstone tillräckligt intelligent för att förstå att det finns många som är intelligentare än jag och jag vill inte ge sken av att jag sitter på alla svar.

Knäckfrågan i Jens Assurs Hunger-projekt stavas miljö kontra konsumtion. Han är övertygad om att det finns hopp för planeten Tellus fortlevnad. Men tror samtidigt inte att frälsningen kommer att serveras på silverfat.

Nyckeln handlar om att vi människor radikalt måste lägga om mönstren för vår konsumtion.

– I dag konsumerar vi i väst ungefär som en bulimiker äter. Vi köper och kastar, köper och kastar. Jag tror att det här kortsiktiga konsumtionssamhället är fullständigt katastrofalt för världen. Tänk bara på alla dessa meningslösa plastprodukter som sköljer över oss, det är ju ett otroligt slöseri med jordens resurser.

Skamset sneglar jag på min take-away-mugg från kaffebaren på Odengatan medan Jens Assur fortsätter att förklara.

– Vi lever i en väldigt intressant brytningstid. De senaste åren har vi konstant uppmanats att konsumera mindre

för miljöns skull. Samtidigt har vi hela tiden uppmanats att konsumera mer för ekonomins skull. Hur ska man då agera som enskild individ i den här konflikten? Hur ska jag leva mitt liv och vad har jag för ansvar?  

Den här frontalkrocken mellan finanskris och klimathot blev själva startskottet för Hunger-projektet.

– Jag kände själv en stor nyfikenhet på vart vi är på väg i världen. Både långsiktigt, kortsiktigt lokalt, och globalt.

Den största frågan för mig har varit hur vi får miljön som är i gungning att fungera tillsammans med ekonomin som också är i gungning. 

Vi stannar vid ett rödljus. Ett pärlband av bilar passerar. Jens Assur berättar att när han var i Kina nyligen sålde

Volkswagen 150 000 personbilar under bara en månad. 

– Vi lever ju i en väldigt rik del av världen och vi måste förstå att fler än vi vill ha tillgång till bilar, mat, infrastruktur, rent vatten med mera. Frågan blir då hur vi får resurserna att räcka till. Jag tror att vi kommer att gå in i en tid där lojalitet och solidaritet blir allt viktigare.

– En tid där mycket står på spel, och där de beslut vi fattar kommer att avgöra vår världs framtid för många år framöver.

Det är stora ord. Men inte desto mindre troliga. Vi fortsätter att promenera genom en vår som, trots den globala uppvärmningen, fortfarande är relativt kylig. Jens Assur korsar ännu ett övergångsställe och tar sikte på en trappa upp mot en högt belägen park. Han sätter sig på en bänk. Ser hur bilarna passerar in och ut ur Stockholm. 

– Bilen som var en frihetssymbol har blivit ett fängelse, säger han plötsligt.
– Vi bygger våra gigantiska köpcentrum utanför städerna, så att vi blir tvungna att ta bilen för att åka någon annanstans och handla. Shoppandet har blivit en hobby. 

Samtidigt inser Jens Assur att det inte är lätt att stå emot de snabba lösningarnas konsumtion. När hans fru ringer några minuter senare ber han henne att köpa mat från McDonald’s till barnen. Knappast en fullpoängare för de flesta miljöaktivister. Men Jens Assur vägrar ikläda sig moralistmanteln. 

– Man får inte själv sätta sig på för höga hästar och spela Bror Duktig. Men tillsammans har vi en skyldighet att våga säga ifrån när vi upplever att något är fel.  

Detta civilkurage är något Jens Assur saknar hos många. Bland annat hos kyrkorna, som han tycker borde gå i bräschen för miljöfrågan. 

– Här i Sverige är merparten av befolkningen medlemmar i Svenska kyrkan. Kyrkan har dessutom de bästa och finaste möteslokalerna över hela landet. Jag tycker att kyrkan som organisation borde gå in som en kreativ kraft i samhället för alla typer av frågor. 

Tror du på Gud?
– Jag är inte religiös själv. Jag tror på Darwin. Men jag tror att de religiösa samfunden har en viktig uppgift att kliva in i samhällsdebatten och inte nödvändigtvis bara förkunna Guds ord i alla lägen. 

Finns det hopp, tror du att vi tillsammans kan klara av den här globala krisen?
– Ja, det tror jag faktiskt. Vi måste komma ihåg att vi i dag lever ett oerhört mycket bättre liv än för hundra år sedan. Det är fullt rimligt att vi kan förändra samhället till någonting bättre, precis som människan gjort genom alla tider.  

I september när valet är slut packar Jens Assur ner sitt Hunger-projekt. Han hoppas inte på några medaljer eller utmärkelser. Men han hoppas att diskussionen ska fortleva.

– Om jag på något sätt kan bidra till att initiera ett samtal så är jag glad för det. Väldigt glad. 


Fakta:
Hunger-projektet genomförs i samarbete med Lantbrukarnas Riksförbund. De fem böckerna som ingår i projektet är: 

* If you love global warming – honk! – Om miljö och energiförbrukning

Hunger – Om mat och livsmedelsindustrin

Livsnära – Om producenterna och livet på en svensk lantgård

Det gröna infernot – Om skogen

Sverige – Om Sveriges situation och förutsättningar